Tändsticksasken märkt "Tobacco Wholesalers / Bentons / Impreginated Safety Match", som jag köpte i helgen, uppskattas innehålla 40 stickor tillvärkade i Tjeckien. På baksidan är det en varningstextdet under en liten bild på en ledsen streckgubbe som fattat eld.
torsdag, januari 31, 2008
Fast
7-dagarsbusskortet jag köpte i tisdags har lyckats försvinna i röran på mitt skrivbord. Det var helt omöjligt att hitta. Med tanke på att jag är för snål för att betala så promenerade jag till universitetet. I ösregn. Jag vet inte vad jag tänkte, men blöt blev jag. Nu har kläderna nästan torkat, jag har skrivit min CV och köpt David Crystals "The Cambridge Encyclopedia of the English Language" och Jean Aitchinsons "Language Change; Progress or Decay?" för £ 42.99, men det har inte slutat spöregna. Jag är inte direkt sugen på att bege mig ut igen. Tydligen blåser det så mycket att man tvingats stänga av motorvägen så att inte lastbilarna ska välta omkull.
Dagens låt: "I ösregnet" med Olle Adophson.
Dagens låt: "I ösregnet" med Olle Adophson.
Time is out of joint
Frukostdisken ligger utspridd lite varstans i rummet. Halvdruckna koppar med blaskigt te och skålar med intorkad gröt. I köket står kastrullen och väntar på att bli svuren åt. Det värsta av allt är ändå högen på diskbänken - kastruller, stekpannor, bestick och tallrikar på hög. Berg av disk, som inte ens är min. Men vad kan man göra åt sånt annat än att knyta näven i fickan och spotta i motvind.
Det blåser en storm över Moulsecoomb, men det är ingen glädje i den. Det är ingen Samba i April dansandes över Jätten Jorm. Det är en kallt klibbande, fuktigt isande känslostorm av obehag. Det är förvånande hur mycket man låter vädret styra över sitt humör. Hade det varit skinande sol och en lätt bris hade livet varit underbart just nu. Inte konstigt att Storbritannien varit en så stor kollonialmakt; alla vill ju härifrån.
Alla utom vi dumma svenskar som fortfarande glorifierar de engelska storhetsdagarna under under 1900-talets senare hälft. Att något som en gång i tiden var ett modemecka kan ha blivit så nedgånget och white trash är helt sannslöst. Förr klädde sig faktiskt till och med arbetarklassen/underklassen provoserande snyggt. Man kan till och med sträcka sig så långt som att påstå att det var arbetarklassen/underklassen som skapade trenderna. I arbetarstäderna blomstrade subkulturerna upp och tog över världen. Nu springer tonåringarna runt i mjukisbyxor, guldlänkar, luvtröjor, ringar i ögonbrynen och joggingskor. Om inte det är degenerering så vet jag inte.
Det blåser en storm över Moulsecoomb, men det är ingen glädje i den. Det är ingen Samba i April dansandes över Jätten Jorm. Det är en kallt klibbande, fuktigt isande känslostorm av obehag. Det är förvånande hur mycket man låter vädret styra över sitt humör. Hade det varit skinande sol och en lätt bris hade livet varit underbart just nu. Inte konstigt att Storbritannien varit en så stor kollonialmakt; alla vill ju härifrån.
Alla utom vi dumma svenskar som fortfarande glorifierar de engelska storhetsdagarna under under 1900-talets senare hälft. Att något som en gång i tiden var ett modemecka kan ha blivit så nedgånget och white trash är helt sannslöst. Förr klädde sig faktiskt till och med arbetarklassen/underklassen provoserande snyggt. Man kan till och med sträcka sig så långt som att påstå att det var arbetarklassen/underklassen som skapade trenderna. I arbetarstäderna blomstrade subkulturerna upp och tog över världen. Nu springer tonåringarna runt i mjukisbyxor, guldlänkar, luvtröjor, ringar i ögonbrynen och joggingskor. Om inte det är degenerering så vet jag inte.
onsdag, januari 30, 2008
Onsdagsmeditation
Att sitta och sortera filer i iTunes kan vara något av det mest avstressande jag vet. År, antal spår och skivnummer har aldrig spelat så stor roll som då. Det har en neurotisk tendens jag vet, men det känns så befriande när man ser alla siffror och nummer uppradade. Precis som när man sorterat sin existerande skivsamling eller kommit på ett bra system i bokhyllan så att alla böcker står i exakt den orning man vill. I brist på både skivsamling och bokhylla får jag hålla mig till iTunes och det tycks fungera ganska bra. Det är en rekreation utan dess like.
tisdag, januari 29, 2008
Ett potentiellt motto
Michael Billingtons uppmaning att testa någonting gammalt talade så till mitt hjärta att jag bestämde mig för att ladda ner "The Lords of Flatbush". Med Sylvester Stallone och Henry Winkler i samma film kan det inte bli dåligt.
- Hårdare än så går nog inte att bli
- Hårdare än så går nog inte att bliBokus
"Whose line is it anyway?" med Eddie Izzard på Dave - tisdagsunderhållning så det räcker. Tvätten snurrar i maskinen och det kliar inte så farligt idag. Var på campus redan vid halv tio och kom hem igen, efter en svängom runt bokborden på marknaden, med Ibsen- och Strindbergpjäser. Egentligen var jag ute efter "Paradise Lost" och "Hamlet", men i brist på annat...
måndag, januari 28, 2008
This just in:
Enlight engelska Metro snurrar det 32 kärnreaktorer och 13 reaktorkärnor i omlopp runt jorden. Varfan kom de ifrån?
Metamorfos
Jag har bytt kaffet mot Earl Gray, övergivit rökningen och jag planerar kommande helg vit. Med andra ord håller jag på att förvandlas till en pensionär. Bihålorna har täppt igen hela nyllet på mig och jag har knappt någon ork längre. Dessutom äter jag aldeles förlite frukt. Det är underligt hur man kan känna sig helt utsliten av två timmars skolgång, lite tvättande och ett storkok, men jag lyckades på något sätt tömma ut all energi. Imorgon ska bli min fixardag: alla bankärenden, allt kursförberedande, allt biljettköpande, allt CV-skrivande ska vara klart innan onsdag. Det lovar jag mig själv.
This just in:
Pete Doherty är ett stort fan av lemlästade djur. Han har dessutom knarkat ner sin katt.
Måndag igen
Självklart, oh självklart glömde jag att jag använder mig av OpenOffice, en ordbehandlare tillhandagiven av The University of Sussex, som inte går att använda på The University of Sussex. Istället för att göra som jag brukar och maila löpande text så bifogade jag en fil, något jag kom på på bussen mot skolan imorse. Inget större problem egentligen, bara fruktansvärt irriterande. Dessutom gick dagens lektion ut på att gå igenom en text jag behandlade i ettan på gymnasiet och hr strukturen i en argumenterande artikel bör se ut.
När jag kom hem för att tvätta upptäckte jag att tvättmaskinen var full av kläder och inte en själ fanns i huset. Någon (läs: Matt) har således satt på maskinen och stuckit ivägtill jobbet. Jag har spenderat min eftermiddag, som skulle varit ägnad åt min egen tvätt, med att hänga upp någon annans (läs: Matts) tvätt. Det är inte min dag idag. Snart ska jag sätta igång med storkok av linsgryta utan lök. Sen är det dags att shoppa Art Brut-biljetter.
När jag kom hem för att tvätta upptäckte jag att tvättmaskinen var full av kläder och inte en själ fanns i huset. Någon (läs: Matt) har således satt på maskinen och stuckit ivägtill jobbet. Jag har spenderat min eftermiddag, som skulle varit ägnad åt min egen tvätt, med att hänga upp någon annans (läs: Matts) tvätt. Det är inte min dag idag. Snart ska jag sätta igång med storkok av linsgryta utan lök. Sen är det dags att shoppa Art Brut-biljetter.
söndag, januari 27, 2008
Lägeskoll
Det tjuter i öronen. Av okänd orsak går det inte att få tag på öronproppar i detta landet, vilket i sig är ytterst märkvärdigt med tanke på den höga ljudvolymen i de offentliga lokalerna. Igår blev det Pav Tav à la 60-tal och sprängda trummhinnor. Idag är det bakisfrod på schemat och något som kan bota min förkylning. Hela huvudet känns uppsvält. Egentligen borde jag tvätta också, med tanke på att jag är inne på det näst sista paret kalsonger. Men det kan vänta. Att röra sig är inte så uppskattat men jag måste ta mig in till stan och inkvartera Elsa i sitt nya boende.
Tydligen har Joel blivit av med sitt boende, med tanke på att hans flat mates glömde berätta för honom att hyresvärden inte fick känna till hans närvaro. Så när han gick och frågade om han fick kolla på lägenheten ringde hon mäklarfirman och det blev ett himla liv. Således måste han bo kvar hos Emy och Elsa för en tid framöver. Det kommer vara en intressant dimma av alkoholångor efter våra utekväller, då fyra bakfyllesvin vaknar morgonen efter och luktar spritandedräkt.
Inlämningsuppgiften är klar och jag har bara lite intensive reading kvar att gör. Lätt som en plätt - dock inte speciellt lockande. Vi funderar på tacos ikväll, sen kanske man kan klämma "Zoolander". Det är konstigt hur jag lyckats undvika att se den. Sen borde jag påbörja min nyinköpta Oscar Wilde-biografi.
Tydligen har Joel blivit av med sitt boende, med tanke på att hans flat mates glömde berätta för honom att hyresvärden inte fick känna till hans närvaro. Så när han gick och frågade om han fick kolla på lägenheten ringde hon mäklarfirman och det blev ett himla liv. Således måste han bo kvar hos Emy och Elsa för en tid framöver. Det kommer vara en intressant dimma av alkoholångor efter våra utekväller, då fyra bakfyllesvin vaknar morgonen efter och luktar spritandedräkt.
Inlämningsuppgiften är klar och jag har bara lite intensive reading kvar att gör. Lätt som en plätt - dock inte speciellt lockande. Vi funderar på tacos ikväll, sen kanske man kan klämma "Zoolander". Det är konstigt hur jag lyckats undvika att se den. Sen borde jag påbörja min nyinköpta Oscar Wilde-biografi.
lördag, januari 26, 2008
Gyllene helg
Min argumenterande uppsats ska att handla om huruvida brottslingar ska ha rätt att rösta. Jag kommer påstå att det vore ett brott mot allt vad demokrati heter om de förbjöds att delta i val. Det är inte så provocerande och aggitativt kan tyckas, men jag orkar inte lägga ner energi på något nydanande när innehållet ändå inte kommer att räknas. Jag är lite beige idag.
Problemet har dock blivit att jag innan jag tänkte sätta igång så skulle jag ladda ner den nya versionen av OpenOffice. Nu har jag suttit med det i över en halvtimma och svurit mig förbannad över att jag fick för mig att göra något så våghalsat på denna dator som verkar vara från helvetet. Jag tror till och med att jag var så dum att jag försökte mig på att installera iTunes 7.6 också. Hur dum får man bli.
Så istället för att utnyttja min lördag på bästa sätt så sitter jag och lyssnar på Goldfrapps nya skiva "Seventh Tree", som jag laddade ner igårkväll. Det är förvisso inte helt fy skam, men jag skäms lite ändå. Dessutom skiner solen i guld.
Problemet har dock blivit att jag innan jag tänkte sätta igång så skulle jag ladda ner den nya versionen av OpenOffice. Nu har jag suttit med det i över en halvtimma och svurit mig förbannad över att jag fick för mig att göra något så våghalsat på denna dator som verkar vara från helvetet. Jag tror till och med att jag var så dum att jag försökte mig på att installera iTunes 7.6 också. Hur dum får man bli.
Så istället för att utnyttja min lördag på bästa sätt så sitter jag och lyssnar på Goldfrapps nya skiva "Seventh Tree", som jag laddade ner igårkväll. Det är förvisso inte helt fy skam, men jag skäms lite ändå. Dessutom skiner solen i guld.
fredag, januari 25, 2008
Get the party started
Äntligen lite fart och fläkt på tillvaron. Inte nog med att föreläsningarna startat på riktigt (man kan inte riktigt räkna filmvisningen av "Hamlet" (-48) till en lektion), utan vi har även fått helgen på oss att skriva en Arguing Essay. Visserligen bara på 300-400 ord, men ändå. Det kan vara precis vad jag behöver för att komma igång. Självklart har jag inte fått skrivit den där CV:n än, vilket gör att jag inte kan ragga jobb när jag går på stan imorgon och därför ej heller kan unna mig några byxor. Fast då jag ändå kommer tvingas sätta mig vid datorn och öppna min ordbehandlare så kan jag ju lika gärna låta den vara uppe så länge att jag hinner plita ner lite jobbreferenser plus personligt brev. Utsikterna verkar lysande.
This just in:
Enligt The Guardian verkar Lykke Li vara vårens nya pophopp. Jag misslyckas med att se vad det är som är så häftigt och makalöst.
Friday noon river
Mitt inne i vildaste festscenen i "Breakfast at Tiffany's" sitter jag i soffan av skinnimitation, slösurfar runt och läser lite bekanta bloggar. Jag övertalade Elsa att skolka från fonetiklektionen, vi tog en fri fredagsmorgon istället. Det är inte det bästa att göra i min säng. Engelsmännen har inte riktigt lärt sig konstruera sängar. Av någon anledning tycker de att det verkar praktiskt med spiraler som sticker ut från alla håll och kanter och beddmadrass har de inte hört talas om. Det är lite som att sova på en rullstensås. Det gör jätteont i ryggen; Audry Hepburns tolkning av "Moon river" är inget plåster på såret.
Till frukost tänkte jag bjuda på gröt. Köksgeråden i det här huset är dock inte av bästa kvalitet och om man lyckas få tag på en ren kastrull är det ingen garanti att det går att laga mat med den. Gröt tycker man dock inte ska vara några problem. Jag har nog aldrig misslyckats med gröt innan, men den på något vis blev innehållet i grytan snarare en rostad röra än Scottish porridge. Ingen bra start på dagen med andra ord.
Strax ska jag iväg till terminens första ordentliga lektion. Det ska bli skönt att äntligen få komma igång; inte för att jag är förberedd utan mest för att jag är trött på att vänta. Teet har kallnat.
Till frukost tänkte jag bjuda på gröt. Köksgeråden i det här huset är dock inte av bästa kvalitet och om man lyckas få tag på en ren kastrull är det ingen garanti att det går att laga mat med den. Gröt tycker man dock inte ska vara några problem. Jag har nog aldrig misslyckats med gröt innan, men den på något vis blev innehållet i grytan snarare en rostad röra än Scottish porridge. Ingen bra start på dagen med andra ord.
Strax ska jag iväg till terminens första ordentliga lektion. Det ska bli skönt att äntligen få komma igång; inte för att jag är förberedd utan mest för att jag är trött på att vänta. Teet har kallnat.
torsdag, januari 24, 2008
Sorted out
På något underligt vis lyckades jag vända min givna bakfylla till en otippad produktivitet och jag har spenderat hela min eftermiddag med att fylla i almanackan samt förbereda mig inför morgondaens lektion i lingvistik. Lyckas jag upphålla denna något ovanliga sida av mig så kommer den här våren att bli en lyckad sådan. I helgen tänker jag nog bege mig ut på stan med ett knippe CV:n. Går det bra kanske jag till och med unnar mig ett par nya skor samt matchande byxor.
Underbara bakisdagar
Jag har suttit i kalsongerna och gjort quiz på Facebook i snart en timma nu. Apelsinjuicen börjar ta slut och egentligen borde man väl få sin dagliga dos av D-vitamin, fast det fina vädret till trots känner jag inget direkt behov av att gå ut. Snart ska jag börja plöja Irvine Welsh novellsamling "The Acid House". Det känns inte som om jag läst en bok sen jag kom hit, vilket gör mig lite nervös. Jag borde kanske sätta på mig lite kläder också.
onsdag, januari 23, 2008
This just in:
CSN har tagit sig i kragen och mina 37.310,00 kronor har äntligen trillat in på kontot. I'm a rich bitch!
En homage till en homage
En sak måste jag erkänna: George Orwell är lite av min litterära pretentions svarta får. Han är för mig en författare som snarare existerat i form av kända titlar än i lästa verk. Därför kände jag att det var min plikt att ge mig an den roman jag i somras fann i en bokhylla på Myrorna. Inte visste jag då hur politiskt komplex "Homage to Catalonia" var.
De 12 kapitlena krig ur skyttegravsperspektiv och blandningen av poetiska reflektioner och insikt i ett politiskt maktspel ger en triggande kontrast som nästintill höjer spänningen mellan de stundtals långrandiga redogörelserna för diverse partipolitiska förkortningar och de laddade narrativ och personbeskrivningar. Hans onödigt krångliga förklaringar kring det politiska läget blir en snygg parallellism till det komplexa spel som låg bakom kriget. På något perverserat vis lyckas Orwell gestalta ett slagfällt med samma romantiska känsla någon skulle beskriva en solnedgång. Texten liknar mycket en logg skriven strax efter händelserna, med relativt objektiva reflektioner.
Utan att ironisera lyckas han slänga in syrligt sarkastiska kommentarer angående bemötande och ineffektivitet i militian och trots den uppenbara misär skyttegravslivet ger upphov till och inkapacitet till krigsföring i hans förband kan man inte låta bli att sympatisera med trupperna som sliter i leran. Kommunisthat och avsmaken för det löjligt byråkratiska och och irrationella inhemska komplikationerna lyser igenom, men de bittska kommentarerna verkar aldrig överlägsna. Det liknar snarare de hjärtliga skämt en storebror drar på sin lillebrors bekostnad. Likheterna med "A Farewell to Arms" är inte många men slående. Speciellt den likgiltighet med vilka protagonisten ger sig in i kriget med. I övrigt påminner berättarestilen mycket om den Stig Claesson brukade använda i sina verklighetsförankrade livsbetraktelser.
Slående är först och främst hur mycket jag inte vet om världen och hur utsatt man kan bli då man tar in information i andra hand. Visserligen borde man kanske läsa på lite innan börjar lita helt på den bok man läst, framför allt med tanke på hur lite jag kan om Spanska inbördeskriget, men jag har svårt att tvivla på Orwells journalistiska heder och det spelar faktiskt ingen roll hur vinklat det blir när han besitter en av litteraturhistorens vassaste pennor.
De 12 kapitlena krig ur skyttegravsperspektiv och blandningen av poetiska reflektioner och insikt i ett politiskt maktspel ger en triggande kontrast som nästintill höjer spänningen mellan de stundtals långrandiga redogörelserna för diverse partipolitiska förkortningar och de laddade narrativ och personbeskrivningar. Hans onödigt krångliga förklaringar kring det politiska läget blir en snygg parallellism till det komplexa spel som låg bakom kriget. På något perverserat vis lyckas Orwell gestalta ett slagfällt med samma romantiska känsla någon skulle beskriva en solnedgång. Texten liknar mycket en logg skriven strax efter händelserna, med relativt objektiva reflektioner.
Utan att ironisera lyckas han slänga in syrligt sarkastiska kommentarer angående bemötande och ineffektivitet i militian och trots den uppenbara misär skyttegravslivet ger upphov till och inkapacitet till krigsföring i hans förband kan man inte låta bli att sympatisera med trupperna som sliter i leran. Kommunisthat och avsmaken för det löjligt byråkratiska och och irrationella inhemska komplikationerna lyser igenom, men de bittska kommentarerna verkar aldrig överlägsna. Det liknar snarare de hjärtliga skämt en storebror drar på sin lillebrors bekostnad. Likheterna med "A Farewell to Arms" är inte många men slående. Speciellt den likgiltighet med vilka protagonisten ger sig in i kriget med. I övrigt påminner berättarestilen mycket om den Stig Claesson brukade använda i sina verklighetsförankrade livsbetraktelser.
Slående är först och främst hur mycket jag inte vet om världen och hur utsatt man kan bli då man tar in information i andra hand. Visserligen borde man kanske läsa på lite innan börjar lita helt på den bok man läst, framför allt med tanke på hur lite jag kan om Spanska inbördeskriget, men jag har svårt att tvivla på Orwells journalistiska heder och det spelar faktiskt ingen roll hur vinklat det blir när han besitter en av litteraturhistorens vassaste pennor.
Social Gathering
Det gick inte så bra att var den där trevlige och käcka Linus som jag hade tänkt vara idag då vi skulle träffas och umgås på Kensington imorse. Jag hamna de i samma gamla vanliga gäng. Inget fel i det, men det blev inte så många nya vänskapsband knutna. Nu sitter jag instängd i mitt rum, lyssnar på Tom Waits och försöker samla energi för att orka ta tag i socialiserandet ikväll på Greenhouse effect. Med lite öl i kroppen kan jag nog lyckas vara trevlig.
Det är inte så att jag är selektiv men jag blir så lätt intern. Imorse var det i och för sig inte mitt fel. Jag var där först av alla, satte mig vid det största bordet, där så många som möjligt skulle kunna få plats, och inväntade blivande kursare - bara för att se bås efter bås fyllas och de 7-10 platser runt mig stå tomma. Antagligen är jag inte så eftertraktad som jag själv inbillar mig, men ändå...
Det är inte så att jag är selektiv men jag blir så lätt intern. Imorse var det i och för sig inte mitt fel. Jag var där först av alla, satte mig vid det största bordet, där så många som möjligt skulle kunna få plats, och inväntade blivande kursare - bara för att se bås efter bås fyllas och de 7-10 platser runt mig stå tomma. Antagligen är jag inte så eftertraktad som jag själv inbillar mig, men ändå...
Två världar
Så har filmvärlden åter drabbats av en tragisk bortgång. Heath Ledger ska ha avlidigt i sin lägenhet igår; något som nöjesjournalister världen över valt att tolka lite olika. Svenska tidningar nöjer sig med att presentera receptbelagd medecin som en potentiell dödsorsak medan de engelska Off License-skyltfönstrena är täckta med löp "Heath Ledger in drug related suicide". Tabloiderna har alltid varit bra på att skapa rubriker som säljer.
måndag, januari 21, 2008
Den eviga väntan
Jag har sprungit in och gömt mig på universitetets bibliotek, om dryga timmen har vi inskrivning. Det känns faktiskt trevligt att vara tillbaka. Man känner igen dofter och ljud, man behöver aldrig tveka om man ska någonstans, det är till och med så att jag får för mig att vissa ansikten är bekanta. Egentligen är jag inte det minsta förberedd, jag har inte ens fått mitt CSN; jag borde inte vara speciellt pepp, men jag kan inte hjälpa det.
Vi promenerade hit, Elsa och jag. Det var nog vad som behövdes för att komma ur den vinterlånga dvala jag befunnit mig i. Nu är jag återigen redo. Våren nalkas och jag fick till och med knäppa upp rocken den sista biten. Om det inte bara hade varit för att jag måste vänta så länge på att få börja.
Vi promenerade hit, Elsa och jag. Det var nog vad som behövdes för att komma ur den vinterlånga dvala jag befunnit mig i. Nu är jag återigen redo. Våren nalkas och jag fick till och med knäppa upp rocken den sista biten. Om det inte bara hade varit för att jag måste vänta så länge på att få börja.
fredag, januari 18, 2008
Hjälpa till, sa Pulvret
Elsa ville länka till Bloggportalen från sin blogg. Piece of cake tänker Linus och ska visa hur man gör. In och ändra i HTML-koderna och vips! ...så var hela bloggens utseende raderat. Nu är jag inte speciellt populär och gör det mesta för att hålla mig undan medans hon står i köket och röker.
Damn TV4
Det gick bra för Sverige igår; något jag inte kunde ta del utav. Jag satt i över en halvtimma och försökte leta upp någon sida som kunde tänkas streama matcherna. Jag hittade en site som skulle visa Danmark-Norge, fast sen funkade inte programvarorna som de skulle och med tanke på min tekniska kompetens orakde jag inte ens försöka mer. Istället höll jag mig uppdaterad via GP:s hemsida, som visade sig ligga någon timma efter. Men vad gör det mig som inte vet någonting.
De verkliga problemen uppstod imorse då jag ville se lite klipp från matchen. Tydligen har SVT inga rättigheter att visa bildupptagning. Fair enough. Men varför TV4 envisas med att vägra lägga upp sina sportnyheter är ett jävla mysterium. Vafan ska jag ta mig till nu då? Jag för trösta mig med att ligga inne och kolla på nedladdade avsnitt av "Big Love".
De verkliga problemen uppstod imorse då jag ville se lite klipp från matchen. Tydligen har SVT inga rättigheter att visa bildupptagning. Fair enough. Men varför TV4 envisas med att vägra lägga upp sina sportnyheter är ett jävla mysterium. Vafan ska jag ta mig till nu då? Jag för trösta mig med att ligga inne och kolla på nedladdade avsnitt av "Big Love".
onsdag, januari 16, 2008
Tidiga kvällar
Det är inte varje dag man tackar nej till en öl, men efter att Elsa hade avslutat vår TV-middag kände jag mig så däst tråkig att jag knappt orkade resa mig ur soffan - Jonatan får förlåta oss. När Stacey knallade in och såg mig med en Davidoff i munnen skrattade hon bara och satte sig fåtöljen för att kolla på "Doctor Who". Snart ska vi se "Shaun of the Dead" och sen kalla det en tidig kväll. Imorgon väntar oss stan.
tisdag, januari 15, 2008
En gräsänklings dagbok VII
En kanna java och så är man på benen igen. Underligt det där med min totala sömnlöshet. Antagligen kommer jag däcka på pendeln in till London och hamna någonstans Enfield. Elsa kommer väl bli sådär glad när jag möter henne på perongen som ett vrak.
Kondensen ligger som en tät hinna över fönstrena och elementen har precis tickat igång. Det är nog läge att ta en dusch nu, när vattnet fortfarande är varmt. Jag måste bara hälla i mig en kopp kaffe först.
Kondensen ligger som en tät hinna över fönstrena och elementen har precis tickat igång. Det är nog läge att ta en dusch nu, när vattnet fortfarande är varmt. Jag måste bara hälla i mig en kopp kaffe först.
This just in:
Nyligen avled den sista svenska mannen som var över 100 år. Inte visste jag att det var Zara Leanders bror.
Insomnia
I "Hundra år av ensamhet" drabbas familjen Buendías av något som beskrivs som sömnsjuka. De som insjuknat slås av en nattlig sömnlöshet och senare ett dementliknande stadie där minnet sviker. I stora drag påminner symptomen mycket om det som orsakas parasiten trypanosomiasis, sprida via bett från dess vektor tsetseflugan. Således kan man få det om man befinner eller nyligen befunnit sig i Afrika. Detta struntade Gabriel García Márquez helt och hållet i då han skrev sitt epos.
Lika självklart som att den tvåvingade afrikanska blodsugande insekten inte kan överleva en sydengelsk vinter, om än mild, är det att jag omöjligt fått en släng av något så exotiskt som en tropsik sjukdom. Det känns skönt - hur belevat det än hade varit. Ändå har jag legat och vridit mig i lakanen sen klockan tolv. Nu är hon över halv fem och jag ska upp klockan sju. Det ärrent omöjligt att jag kan ha vänt på dygnet så pass mycket.
Faktorer som kan leda till sömnlöshet är tinitus, oro (av odefinerat slag), personliga kriser och dödsfall, men de vanligaste orsakerna sägs vara stress och brist på motion. Så vitt jag vet har jag ingen personlig kris just nu, snarare tvärt om; allt känns tipptopp. Tinitus har jag inte märkt något av och jag är inte den oroliga sorten. Rent omöjligt kan jag vara stressad med tanke på min löjligt långa ledighet. Att Slas dog för någon vecka sedan är förvisso väldigt sorgligt, men i och med att jag knappt kände honom har jag svårt att tro att jag subliminalt gråter inombords.
Det är övertvå år sedan jag slutade spela handboll. Då tränade jag regelbundet, minst fem dagar i veckan. Nu tränar jag regelbundet fem gånger på ett år. Kläder jag hade då hänger som segeldukar på mig, vilket i sig är smickrande men även tyder på en uppenbar förlust av muskelmassa. Det händer att jag blir anfådd av att gå backen upp från busshållplatsen och förut idag fick jag ont i armarna av att sträcka mina nytvättade jeans.
I garderoben i mitt gamla pojkrum i Masthugget står ett par joggingskor jag inte använt på snart ett år. Olle och jag begav oss ut några gånger i februari i ett fåfängt försök att visa oss nyttiga inför varandra. Ett tag funderade jag faktiskt på att ta med dem till Brighton men ryggsäcken blev på något sätt för full. Så jag får stå mitt kast och minns den oskuldsfulla tiden då jag såg en charm i att dygna.
Lika självklart som att den tvåvingade afrikanska blodsugande insekten inte kan överleva en sydengelsk vinter, om än mild, är det att jag omöjligt fått en släng av något så exotiskt som en tropsik sjukdom. Det känns skönt - hur belevat det än hade varit. Ändå har jag legat och vridit mig i lakanen sen klockan tolv. Nu är hon över halv fem och jag ska upp klockan sju. Det ärrent omöjligt att jag kan ha vänt på dygnet så pass mycket.
Faktorer som kan leda till sömnlöshet är tinitus, oro (av odefinerat slag), personliga kriser och dödsfall, men de vanligaste orsakerna sägs vara stress och brist på motion. Så vitt jag vet har jag ingen personlig kris just nu, snarare tvärt om; allt känns tipptopp. Tinitus har jag inte märkt något av och jag är inte den oroliga sorten. Rent omöjligt kan jag vara stressad med tanke på min löjligt långa ledighet. Att Slas dog för någon vecka sedan är förvisso väldigt sorgligt, men i och med att jag knappt kände honom har jag svårt att tro att jag subliminalt gråter inombords.
Det är övertvå år sedan jag slutade spela handboll. Då tränade jag regelbundet, minst fem dagar i veckan. Nu tränar jag regelbundet fem gånger på ett år. Kläder jag hade då hänger som segeldukar på mig, vilket i sig är smickrande men även tyder på en uppenbar förlust av muskelmassa. Det händer att jag blir anfådd av att gå backen upp från busshållplatsen och förut idag fick jag ont i armarna av att sträcka mina nytvättade jeans.
I garderoben i mitt gamla pojkrum i Masthugget står ett par joggingskor jag inte använt på snart ett år. Olle och jag begav oss ut några gånger i februari i ett fåfängt försök att visa oss nyttiga inför varandra. Ett tag funderade jag faktiskt på att ta med dem till Brighton men ryggsäcken blev på något sätt för full. Så jag får stå mitt kast och minns den oskuldsfulla tiden då jag såg en charm i att dygna.
måndag, januari 14, 2008
En gräsänklings dagbok VI
Och så kom regnet. Jag är inne på min fjärde kopp kaffe - friheten att inneha en pressobryggare kommer sakta men säkert förvandla mig till en kaffeböna - men cigaretterna får va. Förutom de få dragen på någon jolle i lördags har ingen tobaksrök passerat ner i mina lungor sen över en vecka tillbaka. Jag kan ju inte riktigt känna mig stolt än; jag har funnit mig själv i liknande situationer tidigare och då självklart tagit ut segern i förskott. Dessutom har jag ingen hängiven inställning till att ge upp rökningen. Det är bara så nedrans dyrt med cigg i det här landet och det är fruktansvärt osexigt att rulla själv.
Eftersom jag dessutom aldrig fick tummen ur och köpte mig ett cigarettettui finner jag det tämligen ointressant. Ja, jag erkänner nu som så många gånger förut att jag är en exhibitioniströkare. Cigaretten för mig är ett signum, nästan ett epitet. Jag hör till en av de få (detta kan jag säga helt utan att skryta) som faktiskt ser någorlunda bra ut med en fimp i mungipan. Patetiskt kan tyckas att jag överhuvudtaget finner statussymbolism i en romantisering kring tobak som hör niondeklassare till.
Måhända är det för att jag själv under min högstadieperiod var lite väl lillgammal för mitt eget bästa och försent vågade ge utlopp för det ack så viktiga puerila stadiet i en ynglings uppväxt. Jag vill inte påstå att jag lider av det, en viss roll har det dock spelat för mig som ung vuxen. "Jag var sällan ung", som Björn Hellberg en gång sa, och det har jag vigt mitt liv åt att hämta igen.
Eftersom jag dessutom aldrig fick tummen ur och köpte mig ett cigarettettui finner jag det tämligen ointressant. Ja, jag erkänner nu som så många gånger förut att jag är en exhibitioniströkare. Cigaretten för mig är ett signum, nästan ett epitet. Jag hör till en av de få (detta kan jag säga helt utan att skryta) som faktiskt ser någorlunda bra ut med en fimp i mungipan. Patetiskt kan tyckas att jag överhuvudtaget finner statussymbolism i en romantisering kring tobak som hör niondeklassare till.
Måhända är det för att jag själv under min högstadieperiod var lite väl lillgammal för mitt eget bästa och försent vågade ge utlopp för det ack så viktiga puerila stadiet i en ynglings uppväxt. Jag vill inte påstå att jag lider av det, en viss roll har det dock spelat för mig som ung vuxen. "Jag var sällan ung", som Björn Hellberg en gång sa, och det har jag vigt mitt liv åt att hämta igen.
söndag, januari 13, 2008
Summan av lasten är bekväm
Det är motvilligt jag måste erkänna att jag ännu inte aklimatiserat mig till livet England. Jag hänger fortfarande uteslutande på svenska nyhetssiter, kollar svenska dokumentärer från SVT, läser i stort sett bara svenska bloggar och har låst in mig på mitt rum, i någon falsk förhoppning att jag ska lyckas plita ihop en CV. Sanningen gör ont. Frågan är bara hur jag ska kunna ta tag i min lokala apati. Det är nju inte direkt så att jag är rädd för att ta kontakt med folk, ointresserad av regional kultur eller drar mig för att skapa en ny tillhörighet.
Bekvämlighet är nog den farligaste av alla åkommor. Jag har drabbats av bekvämlighet. Det är bekvämt att bara sitt och invänta kursstarten, det är bekvämt att inte ta tag i saker och ting förän man absolut måste, det är bekvämt att bara prata med sina house mates. Det är inte första gången jag inser det spratt jag spelar mig själv, fast jag har alltid kunnat hitta på någon bra ursäkt. Det är ungefär som den där städdagen man alltid skjuter upp eller den där TV-serien man ser istället för att läsa det sista kapitlet eller då man kokar pasta och kör ner en halv burk pesto istället för det där intressanta receptet med enbär, ingefära och fänkål.
Det mest engelska jag gjort den här veckan var att dricka några pints med Jonatan på St James. Det är inte den sortens engelsk kultur jag vill åt den här terminen - inte för att jag fått nog av det utan för att det är något jag lika gärna kan göra hemma. Från och med nu lovar jag mig själv att inte fala tillbaka i vanans och lathetens bekväma sitts. Det är dags att utmana sig själv lite, stå bå inovativitetens barrikader coh dansa på gatorna igen. Imorgon...
Bekvämlighet är nog den farligaste av alla åkommor. Jag har drabbats av bekvämlighet. Det är bekvämt att bara sitt och invänta kursstarten, det är bekvämt att inte ta tag i saker och ting förän man absolut måste, det är bekvämt att bara prata med sina house mates. Det är inte första gången jag inser det spratt jag spelar mig själv, fast jag har alltid kunnat hitta på någon bra ursäkt. Det är ungefär som den där städdagen man alltid skjuter upp eller den där TV-serien man ser istället för att läsa det sista kapitlet eller då man kokar pasta och kör ner en halv burk pesto istället för det där intressanta receptet med enbär, ingefära och fänkål.
Det mest engelska jag gjort den här veckan var att dricka några pints med Jonatan på St James. Det är inte den sortens engelsk kultur jag vill åt den här terminen - inte för att jag fått nog av det utan för att det är något jag lika gärna kan göra hemma. Från och med nu lovar jag mig själv att inte fala tillbaka i vanans och lathetens bekväma sitts. Det är dags att utmana sig själv lite, stå bå inovativitetens barrikader coh dansa på gatorna igen. Imorgon...
The weekly domestics
Varje söndag klockan elva på förmiddagen börjar våra grannar skrika. Det går att ställa klockan efter det. Lite svårt att urskilja vad de försöker uttrycka, men arga på varandra är de. Någon timma senare har bråket ebbat ut och vid tretiden förenas de i allsång - gärna till "My heart will go on" av Celine Dion. Samtidigt som det är skrämmande att vara så nära en soc.-familj à la "TV Cops" är det spännande att ta del i Average Joe och hans privata problem. Moulsecoomb är den ideala platsen för en sådan social studie.
Väggarna är så tunna och husen står så tätt att man utan större svårigheter får insikt i ens grannars privatliv. Vare sig man vill eller inte. Personligen har jag aldrig varit så nära främmande mäniskor förut, det är lite av en kulturkrock. Jag vet inte om folk är medvetna om att de hörs eller om de har vant sig vid det genom årens lopp. Decenium efter decenium av U-landsisolering har de vaggats in i en bild av att mitt privatliv blir andras angelägenhet, inget mer med det. Kanske är jag svensk som bryr mig, men farsinerande är det.
Väggarna är så tunna och husen står så tätt att man utan större svårigheter får insikt i ens grannars privatliv. Vare sig man vill eller inte. Personligen har jag aldrig varit så nära främmande mäniskor förut, det är lite av en kulturkrock. Jag vet inte om folk är medvetna om att de hörs eller om de har vant sig vid det genom årens lopp. Decenium efter decenium av U-landsisolering har de vaggats in i en bild av att mitt privatliv blir andras angelägenhet, inget mer med det. Kanske är jag svensk som bryr mig, men farsinerande är det.
En gräsänklings dagbok V
Tom och Stacey drog hem lite vänner igår. Det blev en lång natt med football-highlights, X-box, THC och sluddrig engelska jag knappt förstod. Vid tvåtiden gick jag och la mig, men jag hörde dem hålla igång vid halv fyra då Elsa ringde och sa hej. På något sätt lyckades jag sova i nästan tolv timmar. Det kan inte vara bra.
Istället för att skriva CV har jag suttit hela eftermiddagen och kollat in hadbollsklipp på SVT Play och lyssnat på veckans låtlista:
Istället för att skriva CV har jag suttit hela eftermiddagen och kollat in hadbollsklipp på SVT Play och lyssnat på veckans låtlista:
"You Can Call Me Al" - Paul Simon
"Telephone Call From Istanbull" - Tom Waits
"Emily Kane" - Art Brut
"Jonnie" - Kal P Dal
"Love Or Hate Me" - Lady Sovereign
"Tweeter and the Monkey Man" - Traveling Wilburys
"AT&T" - Pavement
"Golden Cage" - The Whitest Boy Alive
"Min idol" - Cacka Israelsson
"D.A.N.C.E" - Justice
"Alfie" - Lily Allen
"Dance and Boogie" - The Pipettes
"Do What You Whant" - Ok Go
"Jimmy" - M.I.A
"Wilbury Twist" - Traveling Wilburys
"Step Into My Office, Baby" - Belle & Sebastian
"Sabotage" - The Beastie Boys
"2006" - Hello Saferide
"Här kommer lyckan för hundar som oss" - Håkan Hellström
Vad är det för fel på polemiken?
Götborgs-Posten står inför en storskalig kris. Sveriges näst största morgontidning håller på att tappa greppet och regrediera till en skoltidning. Henrik Wallgrens krönika i helgbilagan Två Dagar, enligt skribentan själv en satir över Stockholmshybrisen, har blivit det mest omtalade den här veckan. över 250 kommentarer på GP:s Internetversion. Kom igen! Det finns väl viktigare saker att engagera sig i än någon som pressumtivt baktalat din hemstad...
lördag, januari 12, 2008
Varför?
Bilddagboken.se är nedsläckt. Det märkte jag igår eftermiddag då jag tänkte kolla på vänner och bekanta. De har tydligen blivit hackade av samma personer som lade ut e-post från medarbetare på Aftonbladet. Min fråga är varför. Aftonbladet kan man fatta. Det är en politisk aktion mot kvällstidningen som ämnar till att försvåra deras arbete men de över 200 000 medlemmarna som huserar på Bilddagboken? Det känns lite väl taskigt. Nu finns deras e-mail och lösenord ute i etern. Schysst.
Cacka hande många stålsträngar på sin gitarr
Av min vän Per fick jag en samlingskiva med Cakca Israelsson i födelsedagspresent. Då tänkte jag att det inte fanns så mycket mer att veta om honom än "Gamle Svarten". Oj, oj, oj, vilken förhastad slutsats. Karl-Erik var inte bara Countryns Stålfarfar utan var även en jävel på friidrott och med att starta Bromma IF. Han blev -51 svensk mästare i längdhopp (året senare hoppade han sig fram till en sjundeplats i OS i Helsingfors) och -52 i 110 m häck. Innan sin pension hann han även med att arbeta som reklamtecknare och skådespelare - där "Kärlek på turné" -55 kan vara en av hans bästa prestationer då han spelade mot Per Oscarsson.
fredag, januari 11, 2008
Någonting gammalt, någonting nytt - men inget fräscht
Under julhelgen läste jag inte mer än två böcker. Eller snarare så läste jag en på själva “ledigheten” och en på väg tillbaka till Brighton. Ingen av dem var väl så där speciellt spektakulär och jag vet inte om det verkligen är värt att nämna dem, men de var i alla fall “Travels in the Scriptorium” av Paul Auster och “Kärlek, nyfikenhet, Prozac och tvivel” av Licía Etxebarría.
Den förstnämda är ingen favoritförfattare som jag av en oförgrundlig anledning alltid envisas med att läsa ändå. Sällan överraskar han och aldrig fångar han mig. Denna gång inget undantag. Många menar ju att han har ett otroligt poetiskt och vackert språkbruk, vilket är få författare unnat. Jag menar att detta är totalt ovidkommande om man inte har någonting att berätta. Antagligen tycker de flesta att jag är dum i huvudet men jag tycker Auster är trist.
Dessa “resor” som titeln antyder ska föreställa vaga minnesbilder ur en äldre mans amnesidrabbade medvetande. Inne i ett vitt rum sitter den smått demente Mr. Blank och försöker återkalla sitt liv (han minns alltså ingenting). Namn och personer svischar förbi och börjar så sakterliga bilda sig en lägesuppfattning. Dock är det inte bara för denne Mr. Blank namnen tycks bekanta och tillslut inser jag att hela boken är ett enda långt frosseri i författarens bibliografiska självgodhet.
Missförstå mig rätt. Det är en hyffsat intressant intrig och Auster narrativ så målande det någonsin varit. Fast den historia han lyckats bygga upp tynar snart bort, som i så många av hans tidigare verk, och försvinner iväg i ett enda ingenting. Som vanligt blir jag övergiven och besviken. Fast det var ju i för sig ett bra sätt att fördriva tiden mellan Säve och Stansted.
Licía Etxebarría var tidigare en vit fläck på kartan för min del. Jag har läst ett och annat om henne men innan inte orkat ta mig tid att läsa henne. Mina förkunskaper sträckte sig så långt att jag anade att hon kunde vara den spanska motsvarigheten till Irvine Welsh. Dessutom innehöll titeln fyra av mina favoritord. Mina misstakar besannades: det var en jävla massa sex och knark inblandat.
Vanligtvis brukar dessa komponenter få mig lyrisk samt göra det extremt svårt att lägga ifrån sig boken. Dock är det något som saknas, annars hade det inte tagit mig dryga två veckor att läsa ut den. Historien om de tre systrarna i Madrid och deras ömsesidiga mentala kollaps fångar mig inte alls. Det är förvisso den klassiska knarkberättelsen, men det är någonting som inte stämmer. Efter cirka hundra sidor inser jag vad.
Det utspelar sig på en buss, det är ena huvudpersonen och hennes väninna som diskuterar on-night-stands, fyllor och beter sig över lag fruktansvärt okristligt. Intressant och provocerande som sig bör, men onaturligt – dialogen höll inte. Jättebra så länge man hölls instängd i någon av karaktärernas huvud men så fort de öppnade munnen faljerade allt. Etxebarría har en strålande beskrivande förmåga, fängslande inre monologer, som lägger unik nyans över hela romanen. Metaforiskt och på pricken, men det räcker inte ända fram. Men för att vara en skönlitterär debut är det inte så illa pinkat.
Den förstnämda är ingen favoritförfattare som jag av en oförgrundlig anledning alltid envisas med att läsa ändå. Sällan överraskar han och aldrig fångar han mig. Denna gång inget undantag. Många menar ju att han har ett otroligt poetiskt och vackert språkbruk, vilket är få författare unnat. Jag menar att detta är totalt ovidkommande om man inte har någonting att berätta. Antagligen tycker de flesta att jag är dum i huvudet men jag tycker Auster är trist.
Dessa “resor” som titeln antyder ska föreställa vaga minnesbilder ur en äldre mans amnesidrabbade medvetande. Inne i ett vitt rum sitter den smått demente Mr. Blank och försöker återkalla sitt liv (han minns alltså ingenting). Namn och personer svischar förbi och börjar så sakterliga bilda sig en lägesuppfattning. Dock är det inte bara för denne Mr. Blank namnen tycks bekanta och tillslut inser jag att hela boken är ett enda långt frosseri i författarens bibliografiska självgodhet.
Missförstå mig rätt. Det är en hyffsat intressant intrig och Auster narrativ så målande det någonsin varit. Fast den historia han lyckats bygga upp tynar snart bort, som i så många av hans tidigare verk, och försvinner iväg i ett enda ingenting. Som vanligt blir jag övergiven och besviken. Fast det var ju i för sig ett bra sätt att fördriva tiden mellan Säve och Stansted.
Licía Etxebarría var tidigare en vit fläck på kartan för min del. Jag har läst ett och annat om henne men innan inte orkat ta mig tid att läsa henne. Mina förkunskaper sträckte sig så långt att jag anade att hon kunde vara den spanska motsvarigheten till Irvine Welsh. Dessutom innehöll titeln fyra av mina favoritord. Mina misstakar besannades: det var en jävla massa sex och knark inblandat.
Vanligtvis brukar dessa komponenter få mig lyrisk samt göra det extremt svårt att lägga ifrån sig boken. Dock är det något som saknas, annars hade det inte tagit mig dryga två veckor att läsa ut den. Historien om de tre systrarna i Madrid och deras ömsesidiga mentala kollaps fångar mig inte alls. Det är förvisso den klassiska knarkberättelsen, men det är någonting som inte stämmer. Efter cirka hundra sidor inser jag vad.
Det utspelar sig på en buss, det är ena huvudpersonen och hennes väninna som diskuterar on-night-stands, fyllor och beter sig över lag fruktansvärt okristligt. Intressant och provocerande som sig bör, men onaturligt – dialogen höll inte. Jättebra så länge man hölls instängd i någon av karaktärernas huvud men så fort de öppnade munnen faljerade allt. Etxebarría har en strålande beskrivande förmåga, fängslande inre monologer, som lägger unik nyans över hela romanen. Metaforiskt och på pricken, men det räcker inte ända fram. Men för att vara en skönlitterär debut är det inte så illa pinkat.
En gräsänklings dagbok IV
När jag hade borstat tänderna, tandtrådat och sköljt med Colgate Plax var det dags för mig att gå krypa tillsängs. Väl under täcket, med "Homage to Catalonia" framför mig har jag ett avgrundsvrål ljuda över kvarteret. Illa till mods försöker jag ignorera det men då det fortsätter i flera minuter känner jag mig tvungen att gå upp. Ute på gatan verkar allt lugnt, det kan jag konstatera genom en smygtitt genom persiennen. Skriken fortsätter dock och jag smyger ut i hallen. Efter att ha lyssnat i någon halvminut låter det nästan som om skriket kommer från övervåningen, fast det är för dovt för att verkligen kunna göra det. Jag beslutar att det är Matt somtittar på TV.
Ifärd med att diska min gröttallrik börjar jag prata med Matt. Han frågar om jag hörde skriken igårkväll och förklarar sen att det var någon som blivit knivskuren i handen och fick åka till sjukan. Hur han vet detta och huruvida det var en olyckshändelse framgår inte. Men snubben som skrek, skrek jävligt högt.
Ifärd med att diska min gröttallrik börjar jag prata med Matt. Han frågar om jag hörde skriken igårkväll och förklarar sen att det var någon som blivit knivskuren i handen och fick åka till sjukan. Hur han vet detta och huruvida det var en olyckshändelse framgår inte. Men snubben som skrek, skrek jävligt högt.
Tonårsdrömmar på slottet
För några dagar sedan sappade jag in mig på “Stjärnorna på slottet” - ett program jag uppskattar tack vare den populärkulturellt historiska touchen. Det var Arja Saijonmaas dag och den gick i någon form av finsk-grekisk anda. Under hela programserien har det förvånat mig hur töntigt mänskliga deltagarna är. Dessa pompöst stora, mer eller mindre erkända artister beter sig precis som de sommarlovsrusiga, föräldrafria ungdomar de en gång har varit. Steriotyp efter steriotyp radas upp, precis som en femtioårsskiva eller midsommarfest när barnen gått och lagt sig.
Jag blir jublande glad av att se dessa åldrande hjältar omvandlas till lyckligt tjutande, bekymmerslösa barn. Man får nästan för sig att Trolleholms slott ligger vid ungdomens källa. Divaroller och matchomentalitet förvandlas till tioåringens förtjusning över att få testa mammas läppstift eller pappas rakvatten. Medelålders män, femtioplusare, springer runt likt högstadiepojkar i ett omklädningsrum. De snärtade aldrig varandra med handuken men Magnus Härenstams kommentar “Den är liten som en hissknapp” till en isbadad Peter Stormare kvalar nog in på listan över de mest pubertala utalanden i Public Sevice 2008.
Jag blir jublande glad av att se dessa åldrande hjältar omvandlas till lyckligt tjutande, bekymmerslösa barn. Man får nästan för sig att Trolleholms slott ligger vid ungdomens källa. Divaroller och matchomentalitet förvandlas till tioåringens förtjusning över att få testa mammas läppstift eller pappas rakvatten. Medelålders män, femtioplusare, springer runt likt högstadiepojkar i ett omklädningsrum. De snärtade aldrig varandra med handuken men Magnus Härenstams kommentar “Den är liten som en hissknapp” till en isbadad Peter Stormare kvalar nog in på listan över de mest pubertala utalanden i Public Sevice 2008.
torsdag, januari 10, 2008
This just in:
Jag läste precis på SVT:s hemsida att Sir Edmund Hillary har avlidit vid 88 års ålder. Den nyzeeländske äventyraren snuvade år 1953 den nepalesiske sherpan Tenzing Norgay på epitetet "Förste mannen på Mount Everest". En hjälte har stupat (?).
Enfaldighetens narr
Tom bjöd mig på en öl när vi satt framför "Terminator 2". Efter den kände jag mig så pepp att jag blev tvungen att gå och lyssna på Justice. Nu sitter jag och funderar på om jag ska ta och se Roy Anderssons "De levande". Det vore sådär härligt destruktivt konstnärligt om jag satt uppe sent, rökte och kollade på film. Fast jag har slut på cigaretter och vet att jag inte kommer upp då jag tänkt mig om jag inte lägger mig inom en timma. Kanske borde man egentligen borsta tänderna för att sen krypa ner i sängen med "Homage to Catalonia", vilket faktiskt är den första bok av Orwell jag någonsin gett mig an.
Ofta finner jag mig i sådana här kval. Jag har en förkärlek för sena nätter som leder till att jag gärna sitter och nattsuddar, men jag älskar även tidiga mornar och på senare tid har jag blivit sämre och sämre på att kombinera de båda. Är det ålder eller vett? För bara något år sedan, då Per och jag reste genom det lyckliga Europa, kunde jag sitta och ugga till femtiden och gå upp igen vid nio. Det var inga problem för mig att dygna efter efterfesten och sen, följande kväll, vara på minst lika mycket topp igen. Tjugotvå är väl ingen ålder?
Ofta finner jag mig i sådana här kval. Jag har en förkärlek för sena nätter som leder till att jag gärna sitter och nattsuddar, men jag älskar även tidiga mornar och på senare tid har jag blivit sämre och sämre på att kombinera de båda. Är det ålder eller vett? För bara något år sedan, då Per och jag reste genom det lyckliga Europa, kunde jag sitta och ugga till femtiden och gå upp igen vid nio. Det var inga problem för mig att dygna efter efterfesten och sen, följande kväll, vara på minst lika mycket topp igen. Tjugotvå är väl ingen ålder?
Det är väl samma gamla process som alla jag känner har gått igenom och klagat över; precis som det där med bakfyllan. Det är illa när man måste börja planera sina depraverade snesteg. Eller "[...]getting pissed in an orgnised mannor [...]" som min vän Rajiv kallade. Min romantiserande bild om det fria, anspråkslösa livet håller på att stelna till betongblock i flerplanshusen i Bates Estates och rotlösheten har blivit ett gift snarare än en räddning. Pojkrumsvärlden koagulerar till klumpar som flyter runt och proppartill alla små ventiler av befriande lättvindighet.
Förr i tiden brukade Maya och jag sitta på cigarren och klaga över den trötta likgiltighet vi unga vuxna drabbas av. Likgiltighet är ingenting gentemot känslan av förlust. I min jakt efter upplevelse och vuxenpoäng har jag gått miste om naiviteten och ivern; jag har blivit berövad den lilla värme som fanns kvar. I måndags lurades jag på den lilla gnistan som kunde sprakat upp till den brand vilken skulle föra mig härifrån. Och narren som stal den från mig var enfaldet själv - jag. Någon lär ha sagt att men aldrig blir vuxen utan bara äldre. Det är inte sant: man blir bara tröttare.
Förr i tiden brukade Maya och jag sitta på cigarren och klaga över den trötta likgiltighet vi unga vuxna drabbas av. Likgiltighet är ingenting gentemot känslan av förlust. I min jakt efter upplevelse och vuxenpoäng har jag gått miste om naiviteten och ivern; jag har blivit berövad den lilla värme som fanns kvar. I måndags lurades jag på den lilla gnistan som kunde sprakat upp till den brand vilken skulle föra mig härifrån. Och narren som stal den från mig var enfaldet själv - jag. Någon lär ha sagt att men aldrig blir vuxen utan bara äldre. Det är inte sant: man blir bara tröttare.
This just in:
Nyhetsuppdateringar informerar mig om att man funderar på att ha 24 lag i fotbolls-EM. Det är ju halva Europa.
En gräsänklings dagbok III
I hopp om att bota min ångest över att ha vaknat vid tolv och legat inne hela eftermiddagen fick jag för mig att jag skulle ta en promenad i det gemytliga duggregnet. Eftersom jag ändå behövde handla så beslutade jag att promenaden skulle leda mig till Sainsbury's. Med Pavements "Wowee Zowee" i hörlurarna knallade jag ned för Moulsecoomb way och betraktade mina grannkvarter. Visst blåste det lite väl obehagligt högs uppe på krönet men det skulle säkert gå över, inbillade jag mig. När jag var längst ner vid Lewes road och insåg det inte skulle börja regna mindre - snarare tvärtom - och att jag hade dryga två miles att gå längsmed den tvåfiliga leden. Inte lät jag mig nedslås av det utan bestämde mig till och med för att cirkulera lite i Bates Estats. Dock tvang mig ovädret att omverdera mina intressen och jag la långa benet före för att inte bli hlet genomsur.
På det stora matvarehuset strosade jag omkring ett tag innan jag upptäckte att de hade billig avokado. Jag köpte Scottish porridge, tvättmedel, munskölj, små squashar men hittade inte solrosfrön och glömde av vad rotselleri heter på engelska. Hela kalaset gick på £ 17.78 + enåsjuttio som jag pungade för bussresan hem eftersom jag inte ville gå hem i ösregnet. Trots att jag var hungrig och saknade inspiration till att laga någonting kul kom jag innanför dörren glad i hågen och gjorde en grym spellista i iTunes:
På det stora matvarehuset strosade jag omkring ett tag innan jag upptäckte att de hade billig avokado. Jag köpte Scottish porridge, tvättmedel, munskölj, små squashar men hittade inte solrosfrön och glömde av vad rotselleri heter på engelska. Hela kalaset gick på £ 17.78 + enåsjuttio som jag pungade för bussresan hem eftersom jag inte ville gå hem i ösregnet. Trots att jag var hungrig och saknade inspiration till att laga någonting kul kom jag innanför dörren glad i hågen och gjorde en grym spellista i iTunes:
"Min idol" - Cacka Israelsson
"Tweeter and the Monkey Man" - Traveling Wilburys
"AT&T" - Pavement
"Golden Cage" - The Whitest Boy Alive
"Bittersweet Bundle of Misery" - Graham Coxon
Grammisvinnarna 2008 - eller: Varför blir det alltid så dåligt när man låter vanligtfolk vara med och bestämma?
Årets grupp - Kent
Årets album - Kent, Tillbaka till samtiden
Årets kvinnliga artist - Säkert! (Annika Norlin)
Årets manliga artist - Salem Al Fakir
Årets låt - Om du lämnade mig nu (Lars Winnerbäck & Miss Li)
Årets liveakt - The Hives
Årets hip hop/dans/soul - Adam Tensta
Årets nykomling - Salem Al Fakir
Årets hårdrock - Mustasch
Årets barn - Den blå barnkammarboken
Årets dansband/schlager - Benny Anderssons orkester
Årets folkmusik/visa - Sofia Karlsson
Årets kompositör - Salem Al Fakir
Årets producent - Salem Al Fakir
Årets textförfattare - Annika Norlin
MTV-priset - Johan Söderberg
Årets jazz - Rigmor Gustafsson
Årets klassiska - Ann-Sofie von Otter & Bengt Forsberg
Ifpis hederspris - Alice Babs
Exportpriset - Bloodshy & Avant
Årets album - Kent, Tillbaka till samtiden
Årets kvinnliga artist - Säkert! (Annika Norlin)
Årets manliga artist - Salem Al Fakir
Årets låt - Om du lämnade mig nu (Lars Winnerbäck & Miss Li)
Årets liveakt - The Hives
Årets hip hop/dans/soul - Adam Tensta
Årets nykomling - Salem Al Fakir
Årets hårdrock - Mustasch
Årets barn - Den blå barnkammarboken
Årets dansband/schlager - Benny Anderssons orkester
Årets folkmusik/visa - Sofia Karlsson
Årets kompositör - Salem Al Fakir
Årets producent - Salem Al Fakir
Årets textförfattare - Annika Norlin
MTV-priset - Johan Söderberg
Årets jazz - Rigmor Gustafsson
Årets klassiska - Ann-Sofie von Otter & Bengt Forsberg
Ifpis hederspris - Alice Babs
Exportpriset - Bloodshy & Avant
En gräsänklings dagbok II
Tjugo över tolv, lokal tid, fick jag skjuts ut till Säve och Gothenburg City Airport av en stressad moder som undanvarade sin lunch för att göra mig denna tjänst. Jag skulle flyga med RyanAir 15:25, vilket innebar en ganska lång väntan på flygplatsen. Efter bording var jag sist in på planet och fick en hyffsad plats vid mittgången där jag kunde sträcka ut benen (dock på egen risk med tanke på att det allt som oftast sprang förbi någon steward/stewardess med en blå fyrkantig plåtvagn för att, ackompanjerat av bäbisskrik, smälla in den i mitt knä). Regnovädret över Nordsjön fick planet att skaka lite, fast det gick mig obemärkt förbi då jag satt som i dvala.
På Sansted köade jag i en timma i passkontrollen. Det verkade som folk från Europas alla länder hade fått precis samma genialiska idé att åka till England onsdagen den 9 januari. Då jag lyckats lokalisera var mitt bagage skulle rulla ut någonstans och stält mig för att vänta har jag turen på min sida och den flygpåseförsedda ryggsäck som agerar kolli rullar ut redan i den första omgången.Glad i hågen går jag ner till National Express-informationen, köper en biljett à la £ 29 - det vill säga nästan dubbelt så dyr som flygbiljetten - och tar hissen till Bay 21. Tio minuter senare sitter jag på busslinje 717 till Heathrow, där jag ska byta till 747:an för att komma till Brighton.
Fem minuter i tio post meridiem, lokal tid, stod jag vid Old Steine och insöp den välbekanta, avgastyngda kuststadsluften. Jag köpte en enpundsmacka och stälde mig för att vänta in den buss av 25 Universities och 49 Moulsecoomb som skulle komma först. 25:an kom först och jag hade en fem minuter lång uppförsbacke med 17 kilo ryggsäck eller tio minuter att vänta i nollgradigt duggregn. Det förra kändes mer tilltalande, så jag betalade mina ett pund och 70 pence och for genom vinternatten. 100 meter från dörren blir jag omkörd av buss 49.
Väl innanför dörren sjunker jag ner i soffan, pratar lite kallt med Tom, Stacey och Matt, dricker en kopp te och försvinner in på mitt rum för att packa upp. Vid halv tolv, då jag varit hemma i en timma, får jag för mig att se "I Am Legend". Något jag såhär i efterhand ångrar.
På Sansted köade jag i en timma i passkontrollen. Det verkade som folk från Europas alla länder hade fått precis samma genialiska idé att åka till England onsdagen den 9 januari. Då jag lyckats lokalisera var mitt bagage skulle rulla ut någonstans och stält mig för att vänta har jag turen på min sida och den flygpåseförsedda ryggsäck som agerar kolli rullar ut redan i den första omgången.Glad i hågen går jag ner till National Express-informationen, köper en biljett à la £ 29 - det vill säga nästan dubbelt så dyr som flygbiljetten - och tar hissen till Bay 21. Tio minuter senare sitter jag på busslinje 717 till Heathrow, där jag ska byta till 747:an för att komma till Brighton.
Fem minuter i tio post meridiem, lokal tid, stod jag vid Old Steine och insöp den välbekanta, avgastyngda kuststadsluften. Jag köpte en enpundsmacka och stälde mig för att vänta in den buss av 25 Universities och 49 Moulsecoomb som skulle komma först. 25:an kom först och jag hade en fem minuter lång uppförsbacke med 17 kilo ryggsäck eller tio minuter att vänta i nollgradigt duggregn. Det förra kändes mer tilltalande, så jag betalade mina ett pund och 70 pence och for genom vinternatten. 100 meter från dörren blir jag omkörd av buss 49.
Väl innanför dörren sjunker jag ner i soffan, pratar lite kallt med Tom, Stacey och Matt, dricker en kopp te och försvinner in på mitt rum för att packa upp. Vid halv tolv, då jag varit hemma i en timma, får jag för mig att se "I Am Legend". Något jag såhär i efterhand ångrar.
onsdag, januari 09, 2008
This just in:
Dagens artikel på Wikipedia handlar om den svenska emigrationen till USA. Den finns tillgänglig på fem språk: engelska, svenska, danska, esperanto och indonesiska (!).
måndag, januari 07, 2008
Ett geni
Det tog mig över en timma att söka CSN. Det där med e-legitimation är suveränt, så länge det funkar. Jag försökte instalera och logga in, allt enligt instruktionerna givna på Nordeas hemsida. Fast det sket sig hela tiden. Igen och igen och igen försökte jag, men varje gång med samma resultat: totalt misslyckande. Tills jag fick förklarat för mig att det inte fungerar med Firefox utan man måste använda Explorer. Alltid envisas jag med att vägra läsa instruktionerna ordentligt.
En gräsänklings dagbok
Strax efter sju imorse dundrade mina föräldrar in i mitt sovrum. Ingen sjöng, vad jag minns, men det tog ett tag för mig att få grepp om tillvaron. Några hundringar från släkten, ett gäng skivor jag beställt från Silence via min moster och en kopp kaffe. Sen stressade de iväg, Elsa och jag somnade om. Vid niotiden vaknade vi igen, skyndadetill Kungshöjd där Elsa skulle packa och jag mest vara ittiterande och ivägen. Lite efter ett skildes vi åt.
Jag har suttit och ätit pepparkakor med Stilton, löst korsord och lyssnat på Paul Simon. Efter någon timma kan även det bli trist. Nu är jag mest uppgiven, trött och ensam. Jag bider min tid, snart blir det väl kväll och man kan knalla ner till King's Head och hälla i sig en öl eller sju (alla är härmed inbjudna). Om mindre än två dygn är jag tillbaka i England igen. Där är det lika grått och regnigt men färre spårvagnar.
Jag har suttit och ätit pepparkakor med Stilton, löst korsord och lyssnat på Paul Simon. Efter någon timma kan även det bli trist. Nu är jag mest uppgiven, trött och ensam. Jag bider min tid, snart blir det väl kväll och man kan knalla ner till King's Head och hälla i sig en öl eller sju (alla är härmed inbjudna). Om mindre än två dygn är jag tillbaka i England igen. Där är det lika grått och regnigt men färre spårvagnar.
söndag, januari 06, 2008
Passion utan spänning
På juldagen gick jag med min familj för att se Arn-filmen. Farsan har jobbat med den i över ett år och tyckte det var en trevlig idé om vi samlades och för att ta del av denna storsatsning. Jag har personligen inte läst någon böckerna och är av den bestämda uppfattning att allt Jan Guillou rör vid förvandlas till skit. Alltså inget idealförhållande för att njuta av biobesöket. Men jag kan ändå uppskatta medeltidsaktion med historisk klang.
Det började med några snygga landskapsbilder över Västra Götaland och en något skev berättarröst som förklarar det historia läget för Folkkungar, Sverkrar och annat allmänt löst slödder. En smula irriterande. Sen drar det igång, tror man. Fast det känns aldrig som att filmen börjar. Många pekorala dialoger och sekvenser ur den unge Arn Magnussons uppväxt senare börjar en långrandig kärlekshistoria mellan honom och en viss fröken Algotsdotter. Nåt går fel och båda hamnar i kloster. Inte jättespännande med munkar som rider i slowmotion.
"Arn - Tempelriddaren" är fullspäckad med toppskådisar, en fet budget, scener från Scottland som ska föreställa västgötaskogar och araber, och ibla nd får jag kännslan av att produktionsteamet aldrig hört talas om uttrycket Less is more. Dialogen faller - jag vet inte om det beror på dålig regi eller oengagemang - och karaktärerna verkar så blasé att Jerry Seinfeld framstår som en skådespelarmässigt geni. Stefan och Krister hade nog lyckats göra en bättre uppsättning.
Det enda jag tänkte genom de dryga 120 minuterna var "Tar det aldrig slut". Och just som det började bli spännande gjorde det det. Att göra en cliffhanger på bio är inte riktigt schysst. Speciellt inte om man pungat ut hundra spänn för biljetterna. Fast de måste väl komma på något sätt att få tillbaka alla stålar de brännt. Det måste nog vara en av Sveriges onödigaste filmer.
Det började med några snygga landskapsbilder över Västra Götaland och en något skev berättarröst som förklarar det historia läget för Folkkungar, Sverkrar och annat allmänt löst slödder. En smula irriterande. Sen drar det igång, tror man. Fast det känns aldrig som att filmen börjar. Många pekorala dialoger och sekvenser ur den unge Arn Magnussons uppväxt senare börjar en långrandig kärlekshistoria mellan honom och en viss fröken Algotsdotter. Nåt går fel och båda hamnar i kloster. Inte jättespännande med munkar som rider i slowmotion.
"Arn - Tempelriddaren" är fullspäckad med toppskådisar, en fet budget, scener från Scottland som ska föreställa västgötaskogar och araber, och ibla nd får jag kännslan av att produktionsteamet aldrig hört talas om uttrycket Less is more. Dialogen faller - jag vet inte om det beror på dålig regi eller oengagemang - och karaktärerna verkar så blasé att Jerry Seinfeld framstår som en skådespelarmässigt geni. Stefan och Krister hade nog lyckats göra en bättre uppsättning.
Det enda jag tänkte genom de dryga 120 minuterna var "Tar det aldrig slut". Och just som det började bli spännande gjorde det det. Att göra en cliffhanger på bio är inte riktigt schysst. Speciellt inte om man pungat ut hundra spänn för biljetterna. Fast de måste väl komma på något sätt att få tillbaka alla stålar de brännt. Det måste nog vara en av Sveriges onödigaste filmer.
Renässansmänniskor
"When you grow up your heart dies". Det är Ally Sheedys karaktär Allison som säger det när de sitter och pratar i "Breakfast Club". Den går på TV4+ och den håller än. Jag vet inte vilken gång i ordningen jag ser den men jag uppgör aldrig att förvånas hur briljant den är. Och att det är samma regissör och manusförfattare som till "Dennis the Menace" och "Flubber". Snacka om att vara mångfaciterad.
lördag, januari 05, 2008
En tyst minut
Tidigt imorse fick jag reda på att en släkting till mig avled igår. Det faktum att jag fick reda på det genom morgontidningen gör mig tvungen att erkänna att det är en tämligen avlägsen släkting, även om blodsbanden är ganska nära. Jag har träffat Stig Claesson två-tre gånger sen min pappa beslutade att återuppta bekanskapen med sin då enda kvarvarande länk till sin mor. De gånger vi sågs var det alltid hemma i hans röda stuga med vita knutar någonstans i närheten av Köttkulla. Han hade alltid en cigarett i mungipan och min pappa hade alltid med sig några burkar starköl. Eftersom Stig aldrig skaffade körkort fick han sin mat hemkörd till sig från det lokala ICA, men aldrig någon öl. Därför var det alltid uppskattat med de där burkarna, även om han fick dricka dem ensam (ensamhet har i och för sig aldrig hindrat honom).
Egentligen lärde jag aldrig känna Slas mer än ur de böcker han skrivit. Senast jag träffade honom var jag sjutton och hade egentligen bara läst “Min vän Charlie” och “Vem älskar Yngve Frej?”, fast jag var ändå oerhört farsinerad av denne söderkis som hamnat mitt ute i ingentingets stora gröna. Allt var spännande med honom: hur han pratade, hur han svor, hur han rökte, hur han rörde sig.
Förra året pratade min vän Per och jag om att åka och besöka honom innan det var försent. Nu är det försent. Och jag måste erkänna att jag inte känner någon rätt att sörja som släkting mer än som fan av han gedigra produktion. Jag kommer troligtvis inte kunna gå på begravningen med tanke på att jag då kommer befinna mig i Brighton igen. För mig är den största sorgen inte den bortgågne släktingen utan den släkting jag aldrig lärde känna.
Egentligen lärde jag aldrig känna Slas mer än ur de böcker han skrivit. Senast jag träffade honom var jag sjutton och hade egentligen bara läst “Min vän Charlie” och “Vem älskar Yngve Frej?”, fast jag var ändå oerhört farsinerad av denne söderkis som hamnat mitt ute i ingentingets stora gröna. Allt var spännande med honom: hur han pratade, hur han svor, hur han rökte, hur han rörde sig.
Förra året pratade min vän Per och jag om att åka och besöka honom innan det var försent. Nu är det försent. Och jag måste erkänna att jag inte känner någon rätt att sörja som släkting mer än som fan av han gedigra produktion. Jag kommer troligtvis inte kunna gå på begravningen med tanke på att jag då kommer befinna mig i Brighton igen. För mig är den största sorgen inte den bortgågne släktingen utan den släkting jag aldrig lärde känna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
