Tom bjöd mig på en öl när vi satt framför "Terminator 2". Efter den kände jag mig så pepp att jag blev tvungen att gå och lyssna på Justice. Nu sitter jag och funderar på om jag ska ta och se Roy Anderssons "De levande". Det vore sådär härligt destruktivt konstnärligt om jag satt uppe sent, rökte och kollade på film. Fast jag har slut på cigaretter och vet att jag inte kommer upp då jag tänkt mig om jag inte lägger mig inom en timma. Kanske borde man egentligen borsta tänderna för att sen krypa ner i sängen med "Homage to Catalonia", vilket faktiskt är den första bok av Orwell jag någonsin gett mig an.
Ofta finner jag mig i sådana här kval. Jag har en förkärlek för sena nätter som leder till att jag gärna sitter och nattsuddar, men jag älskar även tidiga mornar och på senare tid har jag blivit sämre och sämre på att kombinera de båda. Är det ålder eller vett? För bara något år sedan, då Per och jag reste genom det lyckliga Europa, kunde jag sitta och ugga till femtiden och gå upp igen vid nio. Det var inga problem för mig att dygna efter efterfesten och sen, följande kväll, vara på minst lika mycket topp igen. Tjugotvå är väl ingen ålder?
Ofta finner jag mig i sådana här kval. Jag har en förkärlek för sena nätter som leder till att jag gärna sitter och nattsuddar, men jag älskar även tidiga mornar och på senare tid har jag blivit sämre och sämre på att kombinera de båda. Är det ålder eller vett? För bara något år sedan, då Per och jag reste genom det lyckliga Europa, kunde jag sitta och ugga till femtiden och gå upp igen vid nio. Det var inga problem för mig att dygna efter efterfesten och sen, följande kväll, vara på minst lika mycket topp igen. Tjugotvå är väl ingen ålder?
Det är väl samma gamla process som alla jag känner har gått igenom och klagat över; precis som det där med bakfyllan. Det är illa när man måste börja planera sina depraverade snesteg. Eller "[...]getting pissed in an orgnised mannor [...]" som min vän Rajiv kallade. Min romantiserande bild om det fria, anspråkslösa livet håller på att stelna till betongblock i flerplanshusen i Bates Estates och rotlösheten har blivit ett gift snarare än en räddning. Pojkrumsvärlden koagulerar till klumpar som flyter runt och proppartill alla små ventiler av befriande lättvindighet.
Förr i tiden brukade Maya och jag sitta på cigarren och klaga över den trötta likgiltighet vi unga vuxna drabbas av. Likgiltighet är ingenting gentemot känslan av förlust. I min jakt efter upplevelse och vuxenpoäng har jag gått miste om naiviteten och ivern; jag har blivit berövad den lilla värme som fanns kvar. I måndags lurades jag på den lilla gnistan som kunde sprakat upp till den brand vilken skulle föra mig härifrån. Och narren som stal den från mig var enfaldet själv - jag. Någon lär ha sagt att men aldrig blir vuxen utan bara äldre. Det är inte sant: man blir bara tröttare.
Förr i tiden brukade Maya och jag sitta på cigarren och klaga över den trötta likgiltighet vi unga vuxna drabbas av. Likgiltighet är ingenting gentemot känslan av förlust. I min jakt efter upplevelse och vuxenpoäng har jag gått miste om naiviteten och ivern; jag har blivit berövad den lilla värme som fanns kvar. I måndags lurades jag på den lilla gnistan som kunde sprakat upp till den brand vilken skulle föra mig härifrån. Och narren som stal den från mig var enfaldet själv - jag. Någon lär ha sagt att men aldrig blir vuxen utan bara äldre. Det är inte sant: man blir bara tröttare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar