I "Hundra år av ensamhet" drabbas familjen Buendías av något som beskrivs som sömnsjuka. De som insjuknat slås av en nattlig sömnlöshet och senare ett dementliknande stadie där minnet sviker. I stora drag påminner symptomen mycket om det som orsakas parasiten trypanosomiasis, sprida via bett från dess vektor tsetseflugan. Således kan man få det om man befinner eller nyligen befunnit sig i Afrika. Detta struntade Gabriel García Márquez helt och hållet i då han skrev sitt epos.
Lika självklart som att den tvåvingade afrikanska blodsugande insekten inte kan överleva en sydengelsk vinter, om än mild, är det att jag omöjligt fått en släng av något så exotiskt som en tropsik sjukdom. Det känns skönt - hur belevat det än hade varit. Ändå har jag legat och vridit mig i lakanen sen klockan tolv. Nu är hon över halv fem och jag ska upp klockan sju. Det ärrent omöjligt att jag kan ha vänt på dygnet så pass mycket.
Faktorer som kan leda till sömnlöshet är tinitus, oro (av odefinerat slag), personliga kriser och dödsfall, men de vanligaste orsakerna sägs vara stress och brist på motion. Så vitt jag vet har jag ingen personlig kris just nu, snarare tvärt om; allt känns tipptopp. Tinitus har jag inte märkt något av och jag är inte den oroliga sorten. Rent omöjligt kan jag vara stressad med tanke på min löjligt långa ledighet. Att Slas dog för någon vecka sedan är förvisso väldigt sorgligt, men i och med att jag knappt kände honom har jag svårt att tro att jag subliminalt gråter inombords.
Det är övertvå år sedan jag slutade spela handboll. Då tränade jag regelbundet, minst fem dagar i veckan. Nu tränar jag regelbundet fem gånger på ett år. Kläder jag hade då hänger som segeldukar på mig, vilket i sig är smickrande men även tyder på en uppenbar förlust av muskelmassa. Det händer att jag blir anfådd av att gå backen upp från busshållplatsen och förut idag fick jag ont i armarna av att sträcka mina nytvättade jeans.
I garderoben i mitt gamla pojkrum i Masthugget står ett par joggingskor jag inte använt på snart ett år. Olle och jag begav oss ut några gånger i februari i ett fåfängt försök att visa oss nyttiga inför varandra. Ett tag funderade jag faktiskt på att ta med dem till Brighton men ryggsäcken blev på något sätt för full. Så jag får stå mitt kast och minns den oskuldsfulla tiden då jag såg en charm i att dygna.
Lika självklart som att den tvåvingade afrikanska blodsugande insekten inte kan överleva en sydengelsk vinter, om än mild, är det att jag omöjligt fått en släng av något så exotiskt som en tropsik sjukdom. Det känns skönt - hur belevat det än hade varit. Ändå har jag legat och vridit mig i lakanen sen klockan tolv. Nu är hon över halv fem och jag ska upp klockan sju. Det ärrent omöjligt att jag kan ha vänt på dygnet så pass mycket.
Faktorer som kan leda till sömnlöshet är tinitus, oro (av odefinerat slag), personliga kriser och dödsfall, men de vanligaste orsakerna sägs vara stress och brist på motion. Så vitt jag vet har jag ingen personlig kris just nu, snarare tvärt om; allt känns tipptopp. Tinitus har jag inte märkt något av och jag är inte den oroliga sorten. Rent omöjligt kan jag vara stressad med tanke på min löjligt långa ledighet. Att Slas dog för någon vecka sedan är förvisso väldigt sorgligt, men i och med att jag knappt kände honom har jag svårt att tro att jag subliminalt gråter inombords.
Det är övertvå år sedan jag slutade spela handboll. Då tränade jag regelbundet, minst fem dagar i veckan. Nu tränar jag regelbundet fem gånger på ett år. Kläder jag hade då hänger som segeldukar på mig, vilket i sig är smickrande men även tyder på en uppenbar förlust av muskelmassa. Det händer att jag blir anfådd av att gå backen upp från busshållplatsen och förut idag fick jag ont i armarna av att sträcka mina nytvättade jeans.
I garderoben i mitt gamla pojkrum i Masthugget står ett par joggingskor jag inte använt på snart ett år. Olle och jag begav oss ut några gånger i februari i ett fåfängt försök att visa oss nyttiga inför varandra. Ett tag funderade jag faktiskt på att ta med dem till Brighton men ryggsäcken blev på något sätt för full. Så jag får stå mitt kast och minns den oskuldsfulla tiden då jag såg en charm i att dygna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar