Det är motvilligt jag måste erkänna att jag ännu inte aklimatiserat mig till livet England. Jag hänger fortfarande uteslutande på svenska nyhetssiter, kollar svenska dokumentärer från SVT, läser i stort sett bara svenska bloggar och har låst in mig på mitt rum, i någon falsk förhoppning att jag ska lyckas plita ihop en CV. Sanningen gör ont. Frågan är bara hur jag ska kunna ta tag i min lokala apati. Det är nju inte direkt så att jag är rädd för att ta kontakt med folk, ointresserad av regional kultur eller drar mig för att skapa en ny tillhörighet.
Bekvämlighet är nog den farligaste av alla åkommor. Jag har drabbats av bekvämlighet. Det är bekvämt att bara sitt och invänta kursstarten, det är bekvämt att inte ta tag i saker och ting förän man absolut måste, det är bekvämt att bara prata med sina house mates. Det är inte första gången jag inser det spratt jag spelar mig själv, fast jag har alltid kunnat hitta på någon bra ursäkt. Det är ungefär som den där städdagen man alltid skjuter upp eller den där TV-serien man ser istället för att läsa det sista kapitlet eller då man kokar pasta och kör ner en halv burk pesto istället för det där intressanta receptet med enbär, ingefära och fänkål.
Det mest engelska jag gjort den här veckan var att dricka några pints med Jonatan på St James. Det är inte den sortens engelsk kultur jag vill åt den här terminen - inte för att jag fått nog av det utan för att det är något jag lika gärna kan göra hemma. Från och med nu lovar jag mig själv att inte fala tillbaka i vanans och lathetens bekväma sitts. Det är dags att utmana sig själv lite, stå bå inovativitetens barrikader coh dansa på gatorna igen. Imorgon...
Bekvämlighet är nog den farligaste av alla åkommor. Jag har drabbats av bekvämlighet. Det är bekvämt att bara sitt och invänta kursstarten, det är bekvämt att inte ta tag i saker och ting förän man absolut måste, det är bekvämt att bara prata med sina house mates. Det är inte första gången jag inser det spratt jag spelar mig själv, fast jag har alltid kunnat hitta på någon bra ursäkt. Det är ungefär som den där städdagen man alltid skjuter upp eller den där TV-serien man ser istället för att läsa det sista kapitlet eller då man kokar pasta och kör ner en halv burk pesto istället för det där intressanta receptet med enbär, ingefära och fänkål.
Det mest engelska jag gjort den här veckan var att dricka några pints med Jonatan på St James. Det är inte den sortens engelsk kultur jag vill åt den här terminen - inte för att jag fått nog av det utan för att det är något jag lika gärna kan göra hemma. Från och med nu lovar jag mig själv att inte fala tillbaka i vanans och lathetens bekväma sitts. Det är dags att utmana sig själv lite, stå bå inovativitetens barrikader coh dansa på gatorna igen. Imorgon...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar