Under julhelgen läste jag inte mer än två böcker. Eller snarare så läste jag en på själva “ledigheten” och en på väg tillbaka till Brighton. Ingen av dem var väl så där speciellt spektakulär och jag vet inte om det verkligen är värt att nämna dem, men de var i alla fall “Travels in the Scriptorium” av Paul Auster och “Kärlek, nyfikenhet, Prozac och tvivel” av Licía Etxebarría.
Den förstnämda är ingen favoritförfattare som jag av en oförgrundlig anledning alltid envisas med att läsa ändå. Sällan överraskar han och aldrig fångar han mig. Denna gång inget undantag. Många menar ju att han har ett otroligt poetiskt och vackert språkbruk, vilket är få författare unnat. Jag menar att detta är totalt ovidkommande om man inte har någonting att berätta. Antagligen tycker de flesta att jag är dum i huvudet men jag tycker Auster är trist.
Dessa “resor” som titeln antyder ska föreställa vaga minnesbilder ur en äldre mans amnesidrabbade medvetande. Inne i ett vitt rum sitter den smått demente Mr. Blank och försöker återkalla sitt liv (han minns alltså ingenting). Namn och personer svischar förbi och börjar så sakterliga bilda sig en lägesuppfattning. Dock är det inte bara för denne Mr. Blank namnen tycks bekanta och tillslut inser jag att hela boken är ett enda långt frosseri i författarens bibliografiska självgodhet.
Missförstå mig rätt. Det är en hyffsat intressant intrig och Auster narrativ så målande det någonsin varit. Fast den historia han lyckats bygga upp tynar snart bort, som i så många av hans tidigare verk, och försvinner iväg i ett enda ingenting. Som vanligt blir jag övergiven och besviken. Fast det var ju i för sig ett bra sätt att fördriva tiden mellan Säve och Stansted.
Licía Etxebarría var tidigare en vit fläck på kartan för min del. Jag har läst ett och annat om henne men innan inte orkat ta mig tid att läsa henne. Mina förkunskaper sträckte sig så långt att jag anade att hon kunde vara den spanska motsvarigheten till Irvine Welsh. Dessutom innehöll titeln fyra av mina favoritord. Mina misstakar besannades: det var en jävla massa sex och knark inblandat.
Vanligtvis brukar dessa komponenter få mig lyrisk samt göra det extremt svårt att lägga ifrån sig boken. Dock är det något som saknas, annars hade det inte tagit mig dryga två veckor att läsa ut den. Historien om de tre systrarna i Madrid och deras ömsesidiga mentala kollaps fångar mig inte alls. Det är förvisso den klassiska knarkberättelsen, men det är någonting som inte stämmer. Efter cirka hundra sidor inser jag vad.
Det utspelar sig på en buss, det är ena huvudpersonen och hennes väninna som diskuterar on-night-stands, fyllor och beter sig över lag fruktansvärt okristligt. Intressant och provocerande som sig bör, men onaturligt – dialogen höll inte. Jättebra så länge man hölls instängd i någon av karaktärernas huvud men så fort de öppnade munnen faljerade allt. Etxebarría har en strålande beskrivande förmåga, fängslande inre monologer, som lägger unik nyans över hela romanen. Metaforiskt och på pricken, men det räcker inte ända fram. Men för att vara en skönlitterär debut är det inte så illa pinkat.
Den förstnämda är ingen favoritförfattare som jag av en oförgrundlig anledning alltid envisas med att läsa ändå. Sällan överraskar han och aldrig fångar han mig. Denna gång inget undantag. Många menar ju att han har ett otroligt poetiskt och vackert språkbruk, vilket är få författare unnat. Jag menar att detta är totalt ovidkommande om man inte har någonting att berätta. Antagligen tycker de flesta att jag är dum i huvudet men jag tycker Auster är trist.
Dessa “resor” som titeln antyder ska föreställa vaga minnesbilder ur en äldre mans amnesidrabbade medvetande. Inne i ett vitt rum sitter den smått demente Mr. Blank och försöker återkalla sitt liv (han minns alltså ingenting). Namn och personer svischar förbi och börjar så sakterliga bilda sig en lägesuppfattning. Dock är det inte bara för denne Mr. Blank namnen tycks bekanta och tillslut inser jag att hela boken är ett enda långt frosseri i författarens bibliografiska självgodhet.
Missförstå mig rätt. Det är en hyffsat intressant intrig och Auster narrativ så målande det någonsin varit. Fast den historia han lyckats bygga upp tynar snart bort, som i så många av hans tidigare verk, och försvinner iväg i ett enda ingenting. Som vanligt blir jag övergiven och besviken. Fast det var ju i för sig ett bra sätt att fördriva tiden mellan Säve och Stansted.
Licía Etxebarría var tidigare en vit fläck på kartan för min del. Jag har läst ett och annat om henne men innan inte orkat ta mig tid att läsa henne. Mina förkunskaper sträckte sig så långt att jag anade att hon kunde vara den spanska motsvarigheten till Irvine Welsh. Dessutom innehöll titeln fyra av mina favoritord. Mina misstakar besannades: det var en jävla massa sex och knark inblandat.
Vanligtvis brukar dessa komponenter få mig lyrisk samt göra det extremt svårt att lägga ifrån sig boken. Dock är det något som saknas, annars hade det inte tagit mig dryga två veckor att läsa ut den. Historien om de tre systrarna i Madrid och deras ömsesidiga mentala kollaps fångar mig inte alls. Det är förvisso den klassiska knarkberättelsen, men det är någonting som inte stämmer. Efter cirka hundra sidor inser jag vad.
Det utspelar sig på en buss, det är ena huvudpersonen och hennes väninna som diskuterar on-night-stands, fyllor och beter sig över lag fruktansvärt okristligt. Intressant och provocerande som sig bör, men onaturligt – dialogen höll inte. Jättebra så länge man hölls instängd i någon av karaktärernas huvud men så fort de öppnade munnen faljerade allt. Etxebarría har en strålande beskrivande förmåga, fängslande inre monologer, som lägger unik nyans över hela romanen. Metaforiskt och på pricken, men det räcker inte ända fram. Men för att vara en skönlitterär debut är det inte så illa pinkat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar