På juldagen gick jag med min familj för att se Arn-filmen. Farsan har jobbat med den i över ett år och tyckte det var en trevlig idé om vi samlades och för att ta del av denna storsatsning. Jag har personligen inte läst någon böckerna och är av den bestämda uppfattning att allt Jan Guillou rör vid förvandlas till skit. Alltså inget idealförhållande för att njuta av biobesöket. Men jag kan ändå uppskatta medeltidsaktion med historisk klang.
Det började med några snygga landskapsbilder över Västra Götaland och en något skev berättarröst som förklarar det historia läget för Folkkungar, Sverkrar och annat allmänt löst slödder. En smula irriterande. Sen drar det igång, tror man. Fast det känns aldrig som att filmen börjar. Många pekorala dialoger och sekvenser ur den unge Arn Magnussons uppväxt senare börjar en långrandig kärlekshistoria mellan honom och en viss fröken Algotsdotter. Nåt går fel och båda hamnar i kloster. Inte jättespännande med munkar som rider i slowmotion.
"Arn - Tempelriddaren" är fullspäckad med toppskådisar, en fet budget, scener från Scottland som ska föreställa västgötaskogar och araber, och ibla nd får jag kännslan av att produktionsteamet aldrig hört talas om uttrycket Less is more. Dialogen faller - jag vet inte om det beror på dålig regi eller oengagemang - och karaktärerna verkar så blasé att Jerry Seinfeld framstår som en skådespelarmässigt geni. Stefan och Krister hade nog lyckats göra en bättre uppsättning.
Det enda jag tänkte genom de dryga 120 minuterna var "Tar det aldrig slut". Och just som det började bli spännande gjorde det det. Att göra en cliffhanger på bio är inte riktigt schysst. Speciellt inte om man pungat ut hundra spänn för biljetterna. Fast de måste väl komma på något sätt att få tillbaka alla stålar de brännt. Det måste nog vara en av Sveriges onödigaste filmer.
Det började med några snygga landskapsbilder över Västra Götaland och en något skev berättarröst som förklarar det historia läget för Folkkungar, Sverkrar och annat allmänt löst slödder. En smula irriterande. Sen drar det igång, tror man. Fast det känns aldrig som att filmen börjar. Många pekorala dialoger och sekvenser ur den unge Arn Magnussons uppväxt senare börjar en långrandig kärlekshistoria mellan honom och en viss fröken Algotsdotter. Nåt går fel och båda hamnar i kloster. Inte jättespännande med munkar som rider i slowmotion.
"Arn - Tempelriddaren" är fullspäckad med toppskådisar, en fet budget, scener från Scottland som ska föreställa västgötaskogar och araber, och ibla nd får jag kännslan av att produktionsteamet aldrig hört talas om uttrycket Less is more. Dialogen faller - jag vet inte om det beror på dålig regi eller oengagemang - och karaktärerna verkar så blasé att Jerry Seinfeld framstår som en skådespelarmässigt geni. Stefan och Krister hade nog lyckats göra en bättre uppsättning.
Det enda jag tänkte genom de dryga 120 minuterna var "Tar det aldrig slut". Och just som det började bli spännande gjorde det det. Att göra en cliffhanger på bio är inte riktigt schysst. Speciellt inte om man pungat ut hundra spänn för biljetterna. Fast de måste väl komma på något sätt att få tillbaka alla stålar de brännt. Det måste nog vara en av Sveriges onödigaste filmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar