Söndagskvällsförvriden

I väntan på att Elsa ska komma hem från puben lyssnar jag på Iron & Wines senaste platta och äter pastapesto. Jag vet, jag vet, man borde passa på att lyxa till det när man är hemma hos ett fullt kylskåp för en gångs skull, men bohemen i mig kräver ett fattigmanslevene. Dessutom är jag faktiskt kvar här i över en vecka till.
Det finns många saker man glömt med Sverige:

Canada Goose
40 cl-glas
Falcon Export på tapp
garderobstvång
Per Gessle

Katastrofen är ett faktum

Jag har slut på rizla. Gaaah!

Rött

Dagen till ära började jag frukosten med att bloda ner hela bordet. Sällan får jag näsblod, men idag var tydligen lägligt. Dessutom har jag den senaste tiden börjat skära mig när jag rakar mig - det har i mitt femåriga regelbundna rakbladsnyttjande inte varit någor problem tidigare - och idag var inget undantag då jag stod och avlägsnade mitt tämligen omanliga fjun från hakan. Färgen röd symboliserar så fruktansvärt många vida skilda ting. Jul och fruktbarhet, passion och erotik, krig och elände, värme och hat, skräck och förtjusning. Eller i mitt fall otur och klantighet. Jag bär inget rött plagg idag. Det är dock en diskret röd söm på oket på min skjorta. Det är inte så tacky som det låter. Dessutom har jag kofta över.

Update:
Nyss skar sig morsan i tummen.

Det är inte långt kvar

Tre julklappar har jag slagit in. Det är allt. Resten var redan inpackat eller så har syrran tagit på sig ansvaret för den proceduren. Snart ska jag gå coh lägga mig men jag funderar på att rulla mig en julcigg först. Nåt produktivt har jag alla fall sysslat med idag och resultatet blev en alternativ jullåtlista:

1. "Den brinnande tomten" - bob hund
2. "Christmas Card From a Hooker in Minneapolis" - Tom Waits
3. "Just the Other Side of Nowhere" - Kris Kristofferson
4. "Jultomten är faktiskt död" - Cornelis Vreeswijk
5. "Les Trois Cloches" - Edith Piaf
6. "Last Night When We Were Young" - Frank Sinatra
7. "Tonight I don't sleep" - The Chrysler
8. "Julgröten" - Lars Winnerbäck

Jag kollar på klipp med Nils Liedholm och undrar varför det alltid var bättre förr

Morsan spelar julskivor som det inte fanns någon morgondag, det är Lennon och Triad för hela slanten. På tvåan spelar Harriet Andersson och Per Myrberg i Doris Lessings "Tigerleken". Jag har alltid farsinerats av hur rationaliserade bråk är i litteraturen. Alla säger så smarta och välformulerade saker. När jag är förbannad kan jag inte tänka och det är först i efterhand jag inser alla fyndigt bitska saker jag kunde ha försvarat mig med.
För bara några år sedan innebar julen att hela familjen började julstäda en hel vecka innan julafton. Mitt bidrag iår var att jag igår morse tömde diskmaskinen. Det där med julstämning sitter i för sig väldigt mycket i huvudet. Jag har knappt varit ledig och därför inte hunnit aklimatisera mig till hela den fröjderfulla högtidshelgen. Och precis som de senaste åren kommer väl mysighetsfaktorn att höjas någon gång i mellandagarna. Jag har inte ens någon adventsstjärna.

Appropå att de är El Classico ikväll

En naken Hemingway

Om någon skulle be mig beskriva vad som menas med manligt skulle jag bara svara en sak: Ernest Hemingway. Han var den vandrande defenitionen av manlighet och allt därtill. Han söp, jagade, älskade, odlade skägg och flyttade till en liten stuga i skogen. Ser man en bild av honom skulle man kunna tro att han var valfångare eller isbjörnsmördare eller något annat livsfarligt. Fast han var även en förlorad själ, sökande och längtande, som aldrig riktigt visste vad han skulle ta vägen.
I i många av hans verk tyder det mesta på att han någonstans innerst inne aldrig riktigt blev den där mannen som drack whisky i frukostkaffet. 1986 släpptes den post mortum publiserade, ofullständiga romanen “Garden of Eden”. Enligt sägen var det änkefrun som kom släpandes med manuskripten i två matkassar till förlaget. Texten hade Hemingway arbetat med i femton år, samtidigt som han färdigställt bland annat “The Old Man and the Sea” och “A Moveable Feast”. I detta epos samlas allt var Hemingway representerar, men samtidigt mycket av hans dolda, tillbakadragna sidor.
“Garden of Eden” är lite av en potpourri i Hemingwayism. Det går utan svårigheter att läsa in flera av hans kändaste verk, nästan som en pastisch på sig själv. I sig är det en fröjd att få så mycket av honom på en och samma gång – vilket i sin tur ger en bra ingång till att läsa mer om man inte tidigare gett sig an honom – men det absolut vakraste är att man lyckas fånga författaren med garden nere. I boken exponeras hela Hemingway, machoidealen är som bortblåsta, buffligheten omvandlad till modös försiktighet och isbergsprincipen i sin fulla rätt.
Trots att mallen är den klassiska och temat inte skilljer sig avsevärt mycket från andra böcker så kan man ändå ana en väsentlig skillnad. För första gången går det att utläsa Hemingways eget liv och hans egen strävan, om än dolt under den genialiska berättartekniken. Hans världsbild, kvinnosyn och relation till sin far bäddas in i en olycklig kärlekshistoria, som för en gångs skull slutar någorlunda väl. “Garden of Eden” är en bra inledning till Hemingways hela författarskap samtidigt som det fungerar som en alternativ biografi över hans liv.

De 10 bästa förstaspåren

1. "Thunder road" – Bruce Springsteen (Born to Run)
2. "Five years" – David Bowie (Ziggy Stardust and the Spiders from Mars)
3. "Mis-shapes" – PULP (Different Class)
4. "Radio Gaga" – The Queen (The Works)
5. "Tom Traubert's Blues (Four Sheets to the Wind in Copenhagen)" – Tom Waits (Small Change)
6. "Out on the Weekend" – Neil Young (Harvest)
7. "Infra riot" – The Soundtrack of Our Lives (Behind the Music)
8. "We dance" – Pavement (Wowee Zowee)
9. "Turn the Page" – The Streets (Original Pirate Material)
10. "Rock 'n' Roll Star" – Oasis (Definitly Maybe)

Årets julklapp:

Någon okänd välgörare där ute som känner för att lägga det här under min gran? Gärna med tillhörande flygbiljett England-Sverige tur och retur.

Ojämställd 20-års jubilar

Igår såg jag reprisen av “På Spåret” med Sven och Stina Wollter i ena laget och Karin Hübinette och Stefan Holm det andra laget och som alltidär det eviga Triple & Touch där för att förpesta min tillvaro. Den här gången gjorde det en tolkning av Louise Hoffstens “Let the best man win”, vilket i sig var helt harmlöst, neutralt och tråkigt ända tills de kom till någon form av crescendo där de skulle peppa deltagarna. Från Ken och Göran munnar hör man “Kom igen Sven!” och “Kom igen Stefan!”, Stina och ... hade de totalt glömt bort. Självklart gick detta obemärkt förbi men jag kan inte låta bli att ifrågasätta hur jobbigt det hade varit att bara nämna övriga deltagare också, när de ändå var igång. Eller skita i det helt och hållet.
Jag är fullt medvetan om att låte heter “Let the best man win” och det kanske uppstår vissa problem att omtolka den till “Let the best man and woman win” eller “Let the best contesters win”. I och med att det är ett uttryck som härstammar från en tid då sammhället kanske inte var riktigt lika medvetet om jämställdhetsfrågor och allmänt folkvett så måste man inse att man i detta fall handlar om en vilken-som-helst-person. Då ärdet inte speciellt svårt att räkna ut, även för två gammelsvenska föredettingar till studiomusiker, hur fel det är när man bara inkluderar den manliga sidan av deltagarna.
Vi snackar trots allt familjeunderhållning à la Sveriges television. Det är inte helt okej med sådana tabbar, även om det kanske bara var jag som tänkte på det. Med all säkerhet tänkte i alla fall inte Ingvar Oldsberg eller Björn Hellberg på det. Inte verkade varken Dresinen eller Första klass tänka på det heller. Var är Claes Elfsberg när man behöver honom? Public Service borde faktiskt ha en tittarombudsman(/kvinna).

Fem saker man inte bör göra när man hälsar på sin syster i Malmö:

1. Omedvetet upprepa allt man hör på skånska för att skånska låter så kul
2. Säga: “Det är ju han den där skåningen” när man ser Staffan Bengtsson på stan
3. Kolla åt höger när man ska snedda över gatan
4. Sätta sig på en bänk, bredvid något som ser ut att vara en uteliggare, för att rulla en cigg
5. Gå in på JC

Tar det aldrig slut?

Just som man tror att man är i hamn, släpper ner garden och lutar sig tillbaka så smäller det. Några minuter innan tåget mot Göteborg skulle avgå satte jag mig på en bänk inne på Malmö Centralstation för att rulla mig en cigarett. Inte tänkte jag speciellt mycket på den sjaskige mannen bredvid mig som på mina väskor på golvet. Då ciggen är rökklar tar jag mina grejer och går ut. Den var bra rullad och rökningen blev en njutning väl förunnad. Tåget kommer in på perongen, det tar väl fem minuter att komma till sin plats, men inget mer med det. Någonstans utanför Lund går det upp för mig: påsen med syrrans julklapp låg kvar på bänken där jag satt och förberedde mina synder. I panik sliter jag upp min engelska mobil då jag inte har några pengar på min inhemska och ringer syrran. Hon är där på någon halvtimma, men paketet är spårlöst försvunnet. Antingen är det någon där uppe som vill att jag ska sluta röka eller så jävlas de bara med mig.
Dessutom var det inte X2000, som jag trodde det skulle vara, utan jag tvingades åka med något vanligt jävla skittåg.

Funderingar i väntan på annat

Har precis sett Mattias Ekström spöa Michael Schumacher i Race of Champions 2007. Efter loppet interjuvade man vinnaren och det lät precis som Engström pratade med tysk brytning. Gör han det för att han skäms över sin svenska accent, för att det är lättare att uttala orden så eller för att han är omgiven av så många engelskspråkiga tyskar?

Imorgon kväll tar jag X2000 mot Göteborg

Det låter kanske som om jag har en oerhörd hemlängtan, vilket inte är helt sant eftersom jag vet att jag kommer bli rastlös efter bara en vecka i mitt gamla rum. Det är bara så skönt att kunna känna igen sig. Spännande som det är att upptäcka nya saker – nu lät det som om jag var på någon exkursion av något slag – och träffa nya människor så är det faktiskt smidigt och bra att ha lite rutin på vardagen. Veta hur allt fungerar, vilken buss man ska ta, vad som går på TV.

Svensk TV, det är helt otroligt. När jag vaknade imorse kunde jag kolla på svensk TV. Inte för att det var något att ha, men jag kände igen programtablån. Det mesta runtomrking påminde mig f.ö. väldigt mycket om Sverige. Min systers lägenhet är urtypen av den urbana nyrenoverade skelskifteskåk arbetaklassen husserade i en gång i tiden. Hon har på något sett lyckats få förstahandskopntrakt. Trots att jag var fullt medveten om att jag befann mig i Malmö så kändes det som att vakna upp någonstans i Gamla Masthugget. Till och med lukten var den samma.
Det är svårt att säga om jag direkt har saknat någonting hemifrån. Någonting av värde det vill säga. Små vardagsproblem som dåligt fungerande kollektivtrafik, irrationella kranar och engelsmän som inte vet hur man diskar räknas inte riktigt. Inte heller kompisar eller familj, för det är alldeles för stort. Jag tänker snarare på stadsrelaterade fenomen, klubbar och det kulturella livet. Problemet är ju att jag inte riktigt kommit in i Brighton än, vilket förhoppningsvis bara är en tidsfråga, och det är så lätt att ropa efter Stadsteatern, P1 och UppåtFramåt. Snart sätter sig väl vardagsrutinen också och en sak bör man ju ha klart för sig: det är inte London jag flyttat till.

Ready to wear

Ryggsäcken står i hörnet, full av Shakespeare och Fitzgerald. Alla småpryttlingar och viktigheter nedpackat. Jag har kollat in tidtabellen och bestämt mig för vilken buss jag ska ta. Nu ska jag bara varva ned och ställa in mig på att lämna England. Det är ingen jättestor grej egentligen med tanke på att jag kommer tillbaka i januari, fast resa har alltid haft en speciell laddning för mig. Spelar ingen roll om jag bara ska ta pendeln in till London eller vidare mot Paris, Krösatåget genom Småland eller flyget till Stockholm, färjan till Finland eller buss mellan Riga och Warzawa. Jag vet inte vad det beror på, men det är en exalterande spänning som ligger i luften så fort jag äns tänker på att åka någonstans. Rastlös rotlöshet. Snart kanske jag hamnar någonstans där jag kan slappna av.

Egentligen borde jag packa nu

Bussen till Gatwick har nummer 747. Spännande.

En skål gröt och engleska tepåsar

Jag förstår inte varför jag alltid envisas med att dricka blaskigt te om mornarna. I frysen ligger ett paket med helt okej fair trade-märkt kaffe och på diskbänken står en i princip orörd pressobryggare. Ändå ska jag likt förbannat hälla i mig den bruna pissljumna sörjan. Det här som ändå ska vara Europas tenation, varför har de inte riktigt te? Allt är på påse. Det finns säkert tio olika versioner av tepåsar men bara en affär i hela Brighton&Hove som säljer te på lösvikt. Fast det verkar inte rikitgt som engelsmännen bryr sig. De häller i så jävla mycket mjölk och socker så det märks inte att de har något annat i. Lite som amerikaner och deras bryggkaffe.

Nocturne

Kläderna hänger fuktiga på tvättstället och imorgon kommer det vara ett tjockt med kondens på fönsterrutorna. Vattendroppar, kvicksilversnabba rinnandes på insidan av glasen, bildar små pölar på det vitmålade fönsterbrädet där paket rizla lyser hånfullt blått. Pengar och cigg går som hand i handske, speciellt avsaknaden av dem. Jag skulle kunna samla ihop de fimpar som ligger utspridda lite varstans på undervåningen, fast så desperat får vi hoppas att jag aldrig blir. Det går väl att sova utan hjälpmedel en natt. Dessutom har jag hört att sängrökning dödar fler än lungcancer.

Försoning med ett öde

Imorgon ska jag upp klocka sju för första gången på riktigt länge. Det är nästan så att jag glömt hur man gör. Mina lata förmiddagar har åsamkat mig mycket lidande och det är först under kvällstimmarna jag börjar inse att hela det radda av kaos och förödande följder som drabbat mig den senaste tiden de facto beror på min egen lättja. Och någonstans innerst inne har jag vetat om det hela tiden. Det är bara surt att inse sina egna brister.
Jag får helt enkelt ta skiten under naglarna som de erfarenheter det är. Förhoppningsvis löser allt sig och gör det inte det så blir även det ett litet äventyr. Min nyvunna, tillbakalutade inställning kommer sig av de två avsnitt "Star Trek" jag såg samtidigt som mina housemates stillade sin THC-relaterade hunger. Jag mumsade i mig russin från gröna vindruvor.

Konsten att älta:

Som plåster på såren kollade jag in "Bender's Big Score", fast allt känns fortfarande lika jävligt. Får helt enkelt ta och ladda ner fler filmer så man överlever den här gudsförgätna måndagen. Allt som skulle blivit så bra. Jag hade kammat benan extra nogrant, plockat ut den förvisso ända rena och hela fast ändock stiligaste skjortan, putsat myggjagarna. Ja, allt var nästan perfekt.
Dagens låt: "Shit song" - Kate Nash

Kyla och bitterhet

Det drar in orkanvindar från Engelska kanalen och minusgraderna har slutligen letat sig hela vägen ner till kustlandet. En höstdag i december med vissna rosor och plastpåsar som täcker tomten. Överföringen jag gjorde i torsdags har fortfarande inte registrerats på mitt konto. Jag har ingen aning om hur jag ska göra med betalning av hyra eftersom jag inte heller tycks kunna skapa någon Internetbank. De senaste veckorna har hallt mer eller mindre faljerat. Något som skulle bli en tida av ekriation och glädje har omvandlats till något av det stressigaste och mest påfrästande i mitt liv.
Det är förvånandsvärt hur dåligt saker och ting fungerar i det här landet. Jag funderar nästan på att ge upp och bränna ner kåken för att slippa allt sånt här. Jag hade de perfekta julklapparna, fast de kan jag inte köpa med tanke på att transaktionen tömde även mitt svenska konto. Såå. Jag ska göra en kopp te, steka ett ägg och krypa ner under täcket och inte komma fram förens bussen till Pool Valley svänger förbi imorgon eftermiddag. När kommer lugnet efter stormen?

Snabbmatslandet

17 år på McDonalds var tydligen inte nog.

Dagens citat:

Igårnatt satt jag och läste igenom Duellens alla gamla inlägg och slogs av hur mer välformulerade vi var för något år sedan. Man ska ju inte banka på egen trumma men jag blev faktiskt lite stolt då jag läste en text och fann detta:

Visdom, vinter och vikariat fryser känslorna, likväl som åsikterna, till små, små isbitar att lägga i whiskeyn – den som åker fram fredagkväll – där den smälter i rumstemperaturen och sprider ut sig i blodet, tillsammans med alkoholen, för varje klunk man tar, och när man till slut druckit tillräckligt mycket vågar man äntligen visa vem man egentligen är.

Majestätsbrott

Enligt GP ska SVT köra en serie om Knugen & CO:s bortbytingar. Håller Sverige på att förvandlas till England eller? Den som tänker se det kan ju ta och höra av sig till mig. Jag är sjukt intresserad av rojalistiska vänsterprassel.

I väntan på vad?

Så sitter man här ännu en kväll och försöker få tiden att gå. Inte för att jag på något sätt eller vis behöver, utan mest för att det känns så fel att gå och lägga sig. Sömnen lockar mig inte, inte överhuvudtaget. Vad gör man då? Jag skulle kunna läsa ut "The Garden of Eden" som jag tragglat med ett tag nu (vilket i sig är konstigt med tanke på att det är den bästa Hemingway jag läst) men den känns lika trött och trist som tvätthögen som bara växer där i hörnet. Jag skulle kunna skriva något. Det har jag inte gjort på hur länge som helst trots att jag har tusentals bra uppslag. Fast det blir ändå lite småsegt i längden.
Granatsplitter har letat sig in i tänkarna och klyver min vilja till två hjälplösa klumpar. Oformbar gegga, mitt huvud. Likheterna är ganska många. Hela min världsbild måste pusslas samman igen lagom till tisdag. Likgiltigheten och Antipatin har bitit sig fast vid halspulsådern och suger ut ljuset. Här skulle allt lika gärna vara dött, intresset finns inte kvar. Natten bryter sig in genom persiennerna och skuggar lekmansaxiomen. Det finns ingenting kvar utom de ensama tonerna som darrar ut genom dörrspringan.
I huset är det lyhört, man hör minsta viskning. Nu är det knäpptyst. Alla har gått och lagt sig och det är bara jag som sitter uppe och vakar denna tredje advent. Här betyder det ingenting men bilden av det ensamma fjärde ljuset i staken verkar så sorglig. Veken hänger i skenet av dess tre brinnande syskon. Kvar står det där, oanvänt, oälskat och, likt den
felande länken kring vilka alla samlas och pekar, lämnad åt sin egen inre brand.

Musikåret -07

Snart börjar det bli dags summera, lista och betygsätta årets alla skivor. Fast hur kul har 2007 egentligen varit rent musikaliskt sett? Svenska band och artister som Kent, The Hives, Lars Winnerbäck, Sahara Hotnights och The Though Alliance har släppt nytt, vilket känns exakt lika spännande som en annalkande högstadiereunion. Utanför Sverige har fokus legat på nykomlingen Kate Nash som, likt M.I.A., Feist och LCD Soundsystem, håller till i det redan ganska trista indie-/electro-/pophörnet som kändes pasé för tre år sedan. Åt rockhållet har vi den eviga Springsteen samt Foo Fighters. Äldre män är inte riktigt lika sexigt som det var 1994 - det samma gäller f.ö. Arcade Fire och deras arenarock. Arctic Monkeys känns lite väl tvåtusensex och har folk inte tröttnat på singer/songwriter à la Rufus Weinwright än. Plink plonk, gud va inspirerande. Nä, jag förstår inte hur alla musikjournalister ska kunna utgjuta något vettigt ur ett långt år av besvikelser. Antagligen blir det väl bara värre också, när allt är gjort och sedan länge förlegat. Ha inga förhoppningar inför nästa år, det säger jag bara.

Vafan ska man ta sig till när man inte längre har råd att köpa julklappar?

En lördag i snooker och cigeretters tecken. Gatljusen har tänts och elementen har sats på. I vardagsrummet sitter Stacey fortfarande i morgonrock, jag är oduschad och hopplös. I onsdags tog jag ett kontobesked som sa att jag hade över £100 kvar. Något förvånande men ytterst tacksamt. Igår tog jag ett nytt kontobesked. Då stod det -£191. Nu är jag deprimerad och misserabel och har suttit framför datorn och teven om vart annat.
Jag hade lovat Elsa en hyffsat fin julklapp, jag hade lovat mig själv en ny skjorta inför nyår, jag hade lovat att komma hem till jul. Nu har jag fan inte ens pengar till bussbiljetten som ska ta mig till Gatwick. Men det är väl så det ska vara. Det där med regn efter solsken är skitsnack. Det är åskmoln efter solregn.

Lika som bär?

- David Letterman vs. Thore Skogman

Mannaminne

Min mormor fyller 98 idag. Det är otroligt gammalt. Även om hon inte är så pigg och inte orkar göra speciellt mycket nu för tiden måste hon ha en otrolig livsvilja när hon sitter i sin två, där min moster hälsar på dagligen och sköter det som hemtjänsten inte har tid/får betalt för. Antagligen är hon nöjd med att ha upplevt två världskrig, en depression, fyra överlevande barn och allt annat som hinns med under tio dicenium. Om det för oss som födds på senare halvan av 1900-talet inte känns så spännande att ha levt i inte bara två olika århundraden utan även två olika millennium så är det nog väldigt speciellt när man är två år yngre än ett sekel.

Dagens citat:

"Jag var sällan ung." - Björn Hellberg

Slå niehundranollanolla för det här keyboardsolot

Stjärnor och höghus

Julbelysning har jag aldrig haft mycket till övers för, men adventsstjärnor är ett undantag. Det är nog en av de få saker jag saknar med Sverige. Det finns inget så varmt och inbjudande som en 5-8 kantig papperslykta som lyser i fönstret när man vandrar hem genom nattens kyla. Speciellt i ett grått höghus. Det har lite samma effekt som en trappuppgång. När jag var liten samlade jag på trappuppgångar. De påminde mig så väldigt mycket om Alfons Åberg. En ensam lampa som lyser i en port. Det är poesi.

Dagens citat:

"Mikrofoner är som barstolar: man kan inte leva med dem, man kan inte leva utan dem." - Thomas Öberg

Aber

Hur man än försöker går det inte att hitta en snygg översättning på human mind. För det var något i stil med "the strange complexity of the human mind" som jag ville skriva. Fast på svenska. Nu får det bli som det blir:
Det är konstigt hur sinnet kan växla och slå om så enkelt. Under mina två-och-en-halv månader på 32 Woodhouse road längtade inte efter annat än att kunna laga riktig mat. Kikärtor på burk, currysås på burk och couscous var det enda vi åt där. Det var trist, det var smaklöst, det tog förvånandsvärt lång tid, det var inte speciellt smidigt. Allt som är negativt med matlagning komprimerat till tre ingridienser och en micro. Varje gång vi skulle ta oss för att 'laga' käk höll jag mig undan så mycket jag kunde utan att Olle skulle fatta vad jag höll på med. Jag längtade till den dagen då jag fick tag på en lya med riktigt kök.
Dagen kom och för två veckor sedan flyttade jag in på 129 Moulsecoomb way. Nu står jag handfallen i köket och bara glor på kastrullerna. Skafferiet är fyllt olivolja, rosmarin, vitlök, pasta, linser och rotgrönsaker men jag kan inte ta mig för att laga något. Inspirationen har runnit ur mig. Alla de dagar borta i Hove, all den längtan, alla besvärjelser och förbanelser har totalvänt och gjort mig apatisk. Jag vill inte ens koka gröt. Mat är tråkigt. Vitabönor och ägg är det enda jag kan tänka mig. Mest för att jag bor i England.

Teknik

iTunes kopplar inte med LastFM längre. Varför?

I've got Friday on my mind

Ciggen är slut, pengarna har sinat, mörkret har lagt sig och de flesta har åkt hem till Sverige. Jag har kollat igenom mobilen efter någon att skicka SMS till och insåg att jag har typ tre nummer allt som allt. Egentligen är jag inte speciellt sugen på att dra iväg och göra något, men inte heller lockar ytterligare en decemberkväll framför SVT:s PLAY, så det blir nog Providence som vanligt. Det är väl dags att börja peppa lite: Dire Strait, Kristofferson, The Knife, Pontus & Amerikanerna, Lasse D o.s.v.
Jag har damsugit hela nedevåningen och försökt skura toaletten, men som vanligt i England är det där med hushållsarbete inte så överprioriterat och det fanns varken hink eller toaborste och jag kände mig inte jättesugen på att krypa omkring på knä med en scotsprite. Däremot damsög jag bort all spindelväv i taket. Imorgon ska jag försöka komma upp i någorlunda kristlig tid. Sova till tolv varje dag kan inte vara bra för själen. Speciellt inte när man ligger kvar till fyra.

I skrivande stund

Jag väntar på de som ska komma hem till mig och dricka öl. Är de inte här snart börjar jag utan dem.

Allt är nu slut

Jag lyssnar på Richard Hawley, utanför mitt fönster bråkar tre katter i solskenet. Det var minusgrader imorse, frosten i gräset hade fryst till en vit silvermatta och imma täckte rutorna i mitt rum. Nu har vintersolen väckt dagen till liv och imman omvandlats till kondens som sakta rinner ner för glaset. Efter sista tentan stannade Olle, Adam och jag kvar och rökte en cigg i solskenet. Det var uppsluppen stämning, avslappnat.

Hey man, cool man

Det blev en kväll med Champions league, Golden Virginia, Stella Artois och allmän ungkarlsmissär. Inte så att jag klagar, jag har saknat det. Det är bara morgondagen jag grämer mig för. Jag vet vad som väntar: en klocka som ringer vid sju, ingen frukost en cigg, ,ett avsnitt "Frasier", två cigg, ett avsnitt "Frasier", tio minuters väntan på busshållplatsens minusgrader med förlite iPodbatterier och en dödstrist tenta. Sen kan jag äntligen ta första bärsen.
Dagens playlist går på repeat. Jag kan inte somna och dendär gnagande vardagskänslan av för mycket kaffe och för lite stimulans har gripit tag i mig som om jag vore sjutton på nytt. Nattsudd och populärkultur tycks vara det enda som driver mig nu för tiden. Kanske borde man söka jobb på en tabloid. Sälja själen, köpa min kärlek för pengar. Sjung vackert i skorrande strängar.

Dagens sanning:

Av någon anledning har min kropp börjat strejka. Hade det inte varit för Elsa hade jag sovit till långt in på eftermiddagen. Vissa dagar känns det som livet håller på att falla ihop. Det är tisdag, det kliar. När jag gick upp och skulle ta en dusch stank det av cigarettrök och stekos i hela lägenheten och handduken jag tvättade igår och hängde upp i vardagsrummet hade dragit åt sig all den lukten. Frukosten var slut och jag fick kila iväg till en off license i närheten. Tänkte passa på att köpa nya rizla fast självklart leggade snubben i kassan mig. Vad tror han, att någon under arton rullar eget? Antagligen. Det här är England.


Jag har i alla fall tagit mig i kragen nu. Ska höra av mig till Olle så vi kan dra ner på stan, med öppna spjäll.

This just in:

R.I.P.

Skype is the world

9 672 498 personer online just nu. Det är fler än vad det är invånare i Sverige.

Andra ljuset

Det var en behagligt långsam helg med frågesport och satir, alkohol och rulltobak, drömlös sömn på en soffa någonstans i Coldean och en morgon med superormar. En romantisk dimma ligger som ett täcke över min hjärna när jag försöker återskapa eskapaderna. Jag har varit så barnsligt uppfylld av den befriande fyllan att jag totalt missat vad det var för helg.
Kombinationen avsaknad av rutin och annorlunda traditioner fick mig att försumma det faktum att det var 2 i advent igår. Jag missade till och med att Första advent har varit, jag missade till och med Helgen v. 48. Saker och ting tappar sin betydelse. Om det har att göra med ålder eller miljöombyte men jag har tappat lusen och känslan för allt vad julfirande heter.
Utanför mitt sovrumsfönster sträcker sig Moulscoomb way och dess rangliga tvåplansvillor i tegel. På trottoaren springer de små tonårsligisterna, under ändlösa slingor av blinkande stämningshöjare. Grönt, blått och rött ska förkylla kvarteren efter mörkrets intrång och leda nattvandrarna hem. En smaklös komersialism peekar då det på grannens stupränna klättrar en skinande liten keramiktomte.
En julkalender om giriga barn och griniga tomtar, en julrush under amerikanskt inflytande, julpynt från helvetet, bittra cynismer. Jag har berövats min barnsliga längtan och glädje. Det har precis kommit till min vetskap att det ska göras en nyversion av "Brideshead Revisited". Ingenting är heligt längre.
Dagens låt är "Monday Monday Monday" med Tegan and Sara.

Cover

Igår såg jag det första avsnittet av "På spåret" och kunde inte låta bli att må illa över Ken och Görans våldtäckt på "Rock the Casbah". Kan sånt verkligen vara lagligt?

Insomnia

Som vanligt en natt till en fradag sitter jag uppe och räknar timmar. Jag har sagt godnatt, släckt lyset, varvat ned men ändå är det något som gnager mig. Det som under dagen och kvällen varit en lättnadskänsla har helt plötsligt vänt och börjat plåga mig. Nattmaran som rider mig i vaket tillstånd, inbillningar och övertolkningar, vardagsångest och rädslan för att inte ha något att göra under helgen. Ja, allt påhitt som kan tänkas för att kunna tycka synd om sig själv.
Idag gick jag över till att rulla egna cigaretter. Har suttit hela kvällen och rullat och pressat ner dem i ett gammalt Lucky Strike-paket så jag slipper den där gulnande äckelskänslan på fingrarna. Nu sitter jag uppe med min playlist bara för att kunna säga "I smoked my brain the night before on cigarettes and songs that I've been picking". Vit, manlig, självömkande låtsas-rock'n'roll leder mig genom de sista timmarna av sömnlöshet.

Nattens visdom

Det slog mig precis att Winston Churchill fått Nobelpriset i litteratur.

Disclaimer

Fortfarande ser jag ingen lösning på mitt volymproblem. Alla förslag är välkomna. Istället lyssnar jag på The Bear Quartet via iPoden, som jag kopplat in till de nyinköpta, relativt dåliga, små datorhögtalarna, samtidigrt som jag äter min frukost/lunch/middag bestående av äggröra och en cigarett. Överallt i huset är det nedsläckt, på gatan utanför drar ungdomar omkring och letar efter någon som kan köpa ut åt dem och skymningen har sedan länge mörklagt hela England.
Om en liten stund ska jag lägga mig i sängen och ögna igenom de tal och noveller som ska vara förberedande för morgondagens lektioner (inte för att det överhuvudtaget kommer att behövas). Först ska jag bara göra lite Movie Quizzes på ansiktsboken. Jag har i alla fall fått i ordning mitt rum.

Lata dagar

Stacey kom hem någon timma efter att jag gått upp. Jag hade hunnit dricka första koppen kaffe och ta en cigg framför "Whose line is it anyway?" och städa upp efter gårdagens slag. Nu glider jag runt i mina badmintonshorts och vinröda jacka från American Apparel och tänkte köra maraton med årets julkalender. Efter många om och men lyckades jag tillslut ladda ner Real Player, fast nu är problemet att volymen tycks ha ballat ur. Dock inget jag orkar engagera mig i förtillfället.
Förut hittade jag en nyckelpiga i sängen. Jag försökte ta en bild på den men min kamera är för dålig och den vägrade stanna för en pose. Jag släppte ut den i kylan istället, fullt medveten om att den antagligen kommer att frysa ihjäl. Fast här inne hade den bara dött en plågsam död av rökskador. Eventuellt bli ihjältrampad av en toffla.
Äntligen känner jag mig som hemma, även om det blir lite tomt utan Elsa här. Äntligen kan jag glida runt i kalsongerna hela eftermiddagen, dricka öl framför teven, snacka skit med kombosarna, steka ägg eller bara ligga i soffan utran att känna mig ivägen. Alla här verkar väldigt avslappnade. Med det mesta. Jag får bara inte göra det till en vana att röka innomhus.

Reqiem for a Wednesday

Och så var man gräsänkling igen. Faktum är att jag är gräsänkling mestadels av tiden. Fast när allt för en gångs skull känns som vanligt blir allt förödande lätt att hantera och man glömmer av saknaden. Nu ligger jag apatiskt i min säng och glor ut över Shakespeare-antologierna och gratistidningarna som täcker golvet. Ciggpaketet ligger utom räckhåll. Igår var jag tvungen att bjuda hem några kompisar för att dränka ensamheten i TV-sorl och Stella Artois. Förhoppningsvis tyckte minna house mates att det var lugnt att vi rökte ut dem ur vardagsrummet. De har lite mer av ett nio-till-fem-liv.
Imorgon är de första lektionerna på nästan över en vecka, tillika de sista på hela kursen. För första gången någonsin har jag inte separationsångest. Inte för att jag vet vad det beror på men jag tycks kunna hantera det faktum att saker och ting går över. Plus det att jag för en gångs skull inte bara överger något. Jag stannar här, skapar mig ett någorlunda drägligt liv här. Får en vardag och en sysselsättning. Hoppas jag på, i alla fall.