Så sitter man här ännu en kväll och försöker få tiden att gå. Inte för att jag på något sätt eller vis behöver, utan mest för att det känns så fel att gå och lägga sig. Sömnen lockar mig inte, inte överhuvudtaget. Vad gör man då? Jag skulle kunna läsa ut "The Garden of Eden" som jag tragglat med ett tag nu (vilket i sig är konstigt med tanke på att det är den bästa Hemingway jag läst) men den känns lika trött och trist som tvätthögen som bara växer där i hörnet. Jag skulle kunna skriva något. Det har jag inte gjort på hur länge som helst trots att jag har tusentals bra uppslag. Fast det blir ändå lite småsegt i längden.
Granatsplitter har letat sig in i tänkarna och klyver min vilja till två hjälplösa klumpar. Oformbar gegga, mitt huvud. Likheterna är ganska många. Hela min världsbild måste pusslas samman igen lagom till tisdag. Likgiltigheten och Antipatin har bitit sig fast vid halspulsådern och suger ut ljuset. Här skulle allt lika gärna vara dött, intresset finns inte kvar. Natten bryter sig in genom persiennerna och skuggar lekmansaxiomen. Det finns ingenting kvar utom de ensama tonerna som darrar ut genom dörrspringan.
I huset är det lyhört, man hör minsta viskning. Nu är det knäpptyst. Alla har gått och lagt sig och det är bara jag som sitter uppe och vakar denna tredje advent. Här betyder det ingenting men bilden av det ensamma fjärde ljuset i staken verkar så sorglig. Veken hänger i skenet av dess tre brinnande syskon. Kvar står det där, oanvänt, oälskat och, likt den
felande länken kring vilka alla samlas och pekar, lämnad åt sin egen inre brand.
Granatsplitter har letat sig in i tänkarna och klyver min vilja till två hjälplösa klumpar. Oformbar gegga, mitt huvud. Likheterna är ganska många. Hela min världsbild måste pusslas samman igen lagom till tisdag. Likgiltigheten och Antipatin har bitit sig fast vid halspulsådern och suger ut ljuset. Här skulle allt lika gärna vara dött, intresset finns inte kvar. Natten bryter sig in genom persiennerna och skuggar lekmansaxiomen. Det finns ingenting kvar utom de ensama tonerna som darrar ut genom dörrspringan.
I huset är det lyhört, man hör minsta viskning. Nu är det knäpptyst. Alla har gått och lagt sig och det är bara jag som sitter uppe och vakar denna tredje advent. Här betyder det ingenting men bilden av det ensamma fjärde ljuset i staken verkar så sorglig. Veken hänger i skenet av dess tre brinnande syskon. Kvar står det där, oanvänt, oälskat och, likt den
felande länken kring vilka alla samlas och pekar, lämnad åt sin egen inre brand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar