Dagens låt:

På året

Min fascination för På Spåret började redan i högstadiet. Det var den perfekta eftermiddagsunderhållningen när man kom hem efter matcherna på helgen. Det eskalerade sedan i gymnasienåren då jag satt hemma, med morsa och ett glas vin, skrockandes framför teven. Kulmen kom sen när det visade sig att en go gäng i min umgängeskrets delade min förkärlek för ordvitsar och smålulliga programledare. Jag har många minnen från "På Spåret"-kvällar men de kanske mest klassiska är den berömda, några år gamla Röda rummet-fyllan samt då Mårten, Olle och jag samlades hemma hos Adam i Coldean förra hösten för att kolla via SVT Play. Ikväll kan det bli lika klassiskt.

Ytterligare uppgörelse

Tydligen är jag väldigt mer kunnig innom området mode än området sex. Det står klart efter att jag gjort Expressens modeord-test. Sju av tio. Hell to the yeah!

Rågade mått och rinnande droppar

Klockan 22:05 igårkväll låg jag i min säng och inväntade den så välförtjänta vilan. Klockan 22:06 börjar någon i lägenheten ovanför plöja en svensk version av I want to Rock. Nu kan det tyckas gammalt att lägga sig vid tio och gnälligt att klaga på hög musik, men faktum är att det var så högt ljud att jag hörde allt när jag höll för öronen. Så jag såg Jante i vitögat och slängde på mig ett par jeans för att bege mig upp och ringa på. Tio sekunder efter att jag tryckt in ringklockan öppnar en kortväxt, glasögonprydd man i medelåldern i mjukisbyxor dörren.
"Hej! Är det ni som spelar så hög musik?" frågar jag förvånandsväckande artigt.
"Låter det så mycket? Då ska jag säga till." svarar han och stänger dörren snabbt efter sig. Då jag kommer ner igen är musiken märkbart sänkt men fortfarande väldigt tydligt hörbar.
Det jag undrar är hur man orkar bo i det oljudet. Även hur man inte förstår hinten "Är det ni som spelar så hög musik?" som "Stäng av eller jag ringer störningsjouren idiotdjävel!!!!!". Och till sist: märkte han att jag glömt stänga gylfen?
fem minuter senare börjede grannen bredvid att spela gitarr. Jag förstår honom. Det var väl det enda sättet att stänga oljudet ute.

En produktiv vecka?

När Elsa stack iväg till New York gav jag mig själv några få uppdrag jag ämnade att utföra:

1. såga gardinstång
2. kolla soffan på Bolagret
3. tvätta
4. plantera om krukväxter
5. avbeställa GP
6. skriva önskelista
7. laga jordgloben
8. plocka ut överflödigt porslin ur skåpen
9. stuva undan gammalt bråte
10. fixa datorn
11. köpa dubbelhäftande tejp

Punkterna 1-3, 5-7 samt 9 är åtgärdade. Dessutom har jag fixat blomjord, lagt över alla bilder från datorn och köpt ost.

Det innovativa Sverige

Den svenska litteraturen måste vara jättetrist. Det kan inte vara på något annat sätt. Augustpriset har delats ut sedan 1989, det vill säga i 19 år. På dessa nitton åren har både Kerstin Ekman och P O Enquist fått priset två gånger vardera. Då är det något som inte står rätt till. Men vad vet jag? Jag har ju inte läst någon av dem och kommer antagligen, i ren protest, inte att göra det heller. Konstigt är det i alla fall.

Istället för att hitta på något eget:

Uppgörelse

Jag var ju tvungen att göre oral-testet också. Den här gången gick det bättre. Fyra rätt av sex möjliga.

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi

Återigen har jag drabbats av någon underlig form av sömnsjuka. Jag kan inte förmå mig själv att gå upp om mornarna utan ligger kvar till långt in på förmiddagen. Idag skippade jag till och med den föreställningsanalys jag borde gått på. Det är i sig inget större problem eftersom jag vägrar lyssna på vad andra tycker. Däremot hade jag behövt prata med Lions och Forser om min B-uppsats. Men, men.
Istället har jag rotat blöand gammalt skräp och papperslappar som ligger i lådor här och var. Det är alltid lika intressant att hitta sina gamla gymnasiedikter. Fy fasiken vad brådmogen man var under den tiden. Jag fattar inte hur jag orkade vara så pretentiös. Ungdomen lär sig aldrig. Det är bara att kolla på några av mina äldre blogginlägg för att se det.
Lite senare ska jag nog höra av mig till Plura och erbjuda honom det där glaset vatten och visa honom artikeln om Plura. Först ska jag bara dricka mitt nybryggda kaffe.
Och just det: undertiden vattnet puttrar igenom kaffebryggaren passar jag på att göre GT:s "Testa dig själv" om sexställningar. Jag fick tre av nio.

I brist på annat

Jag tänkte bara passa på att sipsa om den här boken. Det är den bästa jag läst tror jag.

Jag har bestämt mig

För att gemene man ska lära sig att uppskatta musik på riktigt, eller snarare inte ta den för given, krävs det att man aktivt försökar den. Det tyckte i alla fall Bill Drummond när han införde No Music Day. I sin paradox tycker jag ändå att den gamle KLF:aren har en poäng, varför jag också bestämt mig för att fira denna högtidsdag. Det är även intressant att se huruvida det kommer att lyckas. Inte för att jag på något sätt är en musikgalning som inte kommer att klara mig utan min iPod och eftersom jag endast lyssnar på P1 så blir väl det största radiohotet alla vinjetter. Däremot stöter man nog på problem så fort man sätter foten utanför dörren. Jag antar att det kan vara ganska svårt att leva upp till manifestet när det knappast är speciellt vida känt. Det är i alla fall tur att det inte inträffar på lördag, då hade man ju missat melodikrysset.

Dagens citat:

"Alltså, jag lyssnade på emo långt innan det blev coolt"

- Anonym kursare,

angående hur trendkänsliga folk är.

Ett snabbt konstaterande

På radio sa de att man 'satt dit' spam mailens konung och att detta skulle varit märkbart i din inkorg. Notering: Jag har inte märkt någonting. Slutsats: Radio ljuger. Åtgärd: Kolla mer på TV.

Ytterligare bevakning av media

Något som blivit allt mer påtagligt är tidningarnas intensivare Internetifiering. Det är väl inget fel i sig, men ibland ställer man sig frågan varför man överhuvudtaget betalar för en morgontidning när man möts av "[l]äs hela recensionen på www.gp.se/kultur"-anslag på var och varannan sida. Är det så dyrt med papper att de inte kan trycka upp dem?
Och när man ändå är igång och namndroppar för att öka sina läsarsiffror vill jag passa på att nämna något positivt angående dagens GP. I artikeln "Bloggar helt utan spärrar" skriver Bo Rothstein om den avdemokratiserande effekt bloggvärlden har fått. Utan att gå in på några detaljer tänkte jag bara påpeka underhållningsvärdet i den. Sen huruvida det är Rothsteins avsikt eller huruvida den är skriven med självinsikt eller högmod låter jag vara osagt.

Det där med att vara i allmänhetens tjänstgöring

När jag läser Lawen Mohtadis kulturkrönika i dagens GP slår det mig att hon fångat exakt det jag försökte förmedla för någon vecka sedan. Jag vet inte om hon har rätt vad det gäller Halal-TV då jag själv inte har sett det, men det som antyds vara kärnan i problemet är det samma jag försökte sätta fingret på. Public Service bryr sig inte längre om kvaliten på produktionen. Man ser tydligt hur SVT i en desperat jakt efter tittare kommersialliserat sig till absurdum. Detta gäller inte bara nysatsningar som ovan nämnda utan även gamla klassiker, vilka man aldrig trodde skulle vika sig inför populariserande krav. Skamligt är att Kobra - SVT:s kulturella flaggskepp - har gått ned sig nämnvärt och känns numera rentutav dekis. Istället för att gå ner på djupet har man nu börjat göra mer snabbt ytliga och skrikigt häftiga repotage med fårvånandsvärt dåligt pålästa reportrar och Kristofer Lundström försöker förgäves knyta ihop säcken likt en halvtaskigt skriven ramberättelse. Det är synd, tidigare har jag alltid ställt mig bakom Velolles inofficiella uttalande: "Jag älskar Public Service!" och tyckt att just Kobra har varit bra investerade licenspengar.

Samhällstjänst

Så har man gjort dagens insats och fyllt i Statistiska centralbyråns "Enkätundersökning om användandet av alkohol, narkotika och läkemedel i Sverige". Man kunde välja att göra det via Internet, med användarnamn, lösenord och annat sånt fräckt; men jag föredrar den gamla hederliga "såhär kryssar du i rätt ruta"-metoden. Faktum är att ingen annan av de jag känner (vilka jag har frågat) verkar tycka det är mödan värt att fylla i SCB-enkäter. Jag tycker det är underbart. För en gångs skull känns det som man gör något meningsfullt, som man är delaktig i någonting större, som man räddar världen. Jag brukar avensjukt glutta igenom de tidningsartiklar där resultat precenteras och stött konstatera att jag minsann inte dög som en av de "58 000 personer i åldern 15-64 år", att jag blivit utsorterad av statestiken. Men för en gångs skull fick jag vara med och leka. Nu har ajg fått blodad tand.

Två kommentarer angående dagens GP

1. "Obama gick Vita husesyn"? Visst jag håller med om att man kanske inte kan avbryta rapporteringen från USA helt abrupt men detta är verkligen inget förstasidestoff.
   
2. I konsumentdelen står det om föräldrar som på fullaste allvar tycker det är en bra idé att köpa presenter à 200 kronor varje gång någon unge på dagis fyller år. Varför i helvete då? Är man fyra bast gammal har man ju lika kul med inslagspappret som med turtlesgubben i.
   

On her majesty's public service

Nyss gjorde jag ett skräckis-quiz på SVT:s hemsida. Jag var inte fullt så bevandrad som jag vill framställa mig att vara. Egentligen skulle jag kolla in dagens Kobra om Francoise Sagan. Jag vill dra mig till minnes att min ungdomsidol Per Hagman ska ha varit väldigt förtjust i hennes verk. Men det kanske bara är något jag fått för mig.

Ett bryskt uppvaknande

Om dryga timmen börjar Sjöcharmörer med Lasse Dahlquist och det är en inre konflikt att bestämma huruvida jag ska se den eller om jag, vilket jag borde, ska läsa om Sven Wollter och Galileis liv. Än så länge har jag inte stigit upp i dess rätta bemärkelse, även om jag har värmt mig lunch. Dagens morgonrock blev diverse Pulp-hits, men i brist på inspiration har jag nu bytt till Tom Waits för att få min evinnerliga granne att knipa igen. Inte vet jag om det funkar direkt: han verkar vara utom all räddning. Istället skvätter jag ner duken med vattnig tomatsås.
Imorse när jag skulle koka gröt bodde det ett djur i vetegrynen. När jag öppnade påsen fladdrade det till av någon malliknande sak. I någon nanosekund han jag fundera "hur hamnade den där?" men sen rotades en hemkunskapslektion anno -02 fram ur något dammigt skrymsle längst bak i huvudet och jag fylldes av en genomträngande skräck: "Tänk om det spridit sig och det bor tusentals små insekter i skafferiet!!!!" Nu går jag runt och nojjar mig och funderar på om jag borde rensa ut varenda skåp och lucka och ringa Anticimex. Till råga på allt så stod det i tidningen om att jätteråttor invaderat Sundsvall. Konstigt nog i den annars så 'lustiga' "Godmorgon!"-notisen.

Förlorad metaforik

Dagens lunch blir sill och potäter, och så har en annan bjudit hem sig på middag hos föräldrarna för tredje dagen i rad. Är man gräsänkling så är man. Utanför gör november ett bobmastiskt försök till att överträffa sig själv. Det lyckas ganska bra faktiskt. I princip varenda blad på linden utanför fönstret har plåst av i dagens kvasistorm och ligger nu som gula lik i vattenpölarnas smuttsbruna vatten. Jag försöker förjäves finna någon symbolik i lövens virvlande dans men mitt sinne är inte lagt för bildspråk i skrivande nu.
Dagens glada överrsakning blev att den lektion jag bergsäkert trodde var imorgon istället är på tisdag och stressfaktorn gick således ned till orange beredskap. Alltså har helgen varit förhållandevis tillfredsställande. Om man bortser från att Man U torskade mot Arsenal igår.

En annan fråga:

Varför heter det anka i tidningar och groda i sportsammanhang?

Frukost framför Cheers

Jag skulle egentligen ha skrivigt något dräpande om en artikel i GP, men det visade sig att jag hade läst fel. Istället sitter jag och överväger att läsa på lite inför morgondagens lektion. I nuläget känns det som en ganska bra idé. Igår svängde jag förbi Cinemateket och kollade på Jan Troells Utvandrarna. I helvet vilken mastodontrulle. Det är andra gången i mitt liv som jag varit med om ett så kallat interlude. Första gången var när jag såg Fyra nyanser av brunt på Folkan. Hur är det med det där: är det för att de måste byta filmrulle eller vad?

Och så sitter man här...

En fradagskväll utan planer och jag har lite svårt för att bestämma mig för huruvida det är behagligt eller bara urholkande. Snart är det dags att korka upp viskyn och glo på Dangerous Liaisons. Sen går ju Min kusin Vinny på trean inatt också. Men än så länge får jag nöja mig med flädersaft och Tom Waits. Skansros släppfest igår blev trots allt lite hårdare än jag hade med i beräkningarna och jag kom aldrig iväg till universitetet imorse. I fyllan och villan fick jag för mig att det var en bra grej att beställa Staropramen på mitt Barclayskort och idag känner jag allt lite ånger. Men man får väl ta det för vad det är. Jazzhuset var som det brukar och det slog mig hur gammal jag är. Jag såg nämligen ungar som jag har vikarierat för en gång i tiden. Det är inte helt lungt åndå.

Bara för att man kan

Tänk er scenariot: Det är en onsdagskväll, inget bra på TV och man har alldeles förlite pengar för att klara sig månaden ut. Klart man häller i sig en halv flaska portvin framför Get Smart.

Resultatet av Humanistens bokbytardag:

• Atomised - Michel Houellebecq för Resa till nattens ände - Louis-Ferdinand Céline
• Svinlängorna - Susanna Alakoski för Gentlemen - Klas Östergren
• Älskad, saknad - Joyce Carol Oates för Snabba Cash - Jens Lapidus

Ett objektivt inlägg

På en så historisk dag som denna vill väl alla sätta sitt avtryck, och jag undrar bara lite lätt om det inte är någon annan som tycker att svensk massmedias bevakning av det amerikanska presidentvalet tagit i lite i överkant? Så ofantligt, kolosalt, fenominalt och totalitärt är inte USA:s inflytande över Sverige. Eller? Inte ens svenska valet får ju sådan uppmärksamhet. Snacka om mindervärdeskomplex. Vad jag minns snackade man inte alls såhär mycket om Kerry-Bush för fyra år sedan. Fast jag är väl för ung för att minnas.

Ytterligare en tanke

Det slår mig att problemet med mina 'musik'-älskande grannar kanske är karmas sätt att hantera hur jag under högstadie- och gymnasietiden insisterade på att tortera min familj, mina vänner, bekanta och fiender med diverse aktusiska Lars Winnerbäcktolkningar myself. Dock vet jag inte om jag förtjänar så mycket som två straffuträttare.

Fight fire with fire

Den oändliga historien fortsätter. Elsa har en teori om att vi hamnat mitt i skottelden utav våra grannars musikkrik. Men fan ta neutraliteten - jag är inget Schweiz - så idag döna jag på med Joy Division i hopp om att kunna få någon matro. Än så länge är det för tidigt att säga huruvida det gett resultat, men förhoppningsvis fattar de vinken. Annars blir jag så illa tvungen att knalla upp till päronen för att läsa min teaterteori.

Dagens nostalgi

Första föreläsningen efter tentan och jag försökte lite smidigt luska ut huruvida det faktiskt var en tentaöl i fredags. Men som det ser ut var så alltså inte fallet. Annars jobbar de bra på att dölja det för mig. Det är en urbota trist klass man hamnat i där inte ens tentaöl är heligt.
På tal om öl är det på dagen ett år sedan November Spawn a Mozzer på Greenhouse Effect. Det är inte utan att man romantiserar lite kring tiden i Brighton, även om jag under hösten var pank som en lus och Olle och jag bodde inneboende hos den jävligaste av alla djävlar. Han hette Joe och hade en postorderfru. Eller i alla fall en japansk hemmafru han inte förtjänade.
Vad jag ville ha sagt med detta var inte så mycket mer än det att jag är sugen på öl.