This just in:

Jag döööör!

Inget händer här

Det tar oroväckande lång tid att logga in på mitt bankkonto. Lägenheten är nedsläckt där jag sitter och huttrar. Helt plötsligt kom kylan. Snön har fallit till och från idag, utan att det spelar någon roll. Allt blir slask. Orken har liksom runnit ur. Jag rabblar citat för mig själv för att få tiden att gå, det tycks inte hjälpa. I väskan ligger den bok jag borde läsa, men det är så långt till hallen och golvet är både kallt och ogästvänligt. Rummen skiner gråa, trots tapeter och paneler, och tillsammans med datorns surr får det hela lägenheten att likna ett kontor. Min telefon ligger i sängen. Tyst och tråkig. Det mesta är likt snön som förut singlade – kallt, vitt och oinspirerat. För en dryg timma sedan slutade jag jobbet. Jag sa hejdå, packade ihop mina grejer och flydde ut i kylan. Här händer lika lite. Jag får väl skylla mig själv.

This just in:

Personaltoaletten här är grym. Toalettrullarna ligger på elementet så det blir som att sätta sig på en ring med värmeslingor. Sweet...

Ytterligare saker man kan göra som är gratis:

1. Ta en joggingtur - en sund själ i en sund kropp
2. Spela foosball hemma hos Jakob - förutsatt att han vill och är hemma
3. Läsa en bok - det finns bibliotek, vettö!
4. Kolla på "Star Trek" hemma hos föräldrarna - förutsatt att man inte har normala arbetstider
5. Vara ledig - om man bortser från den ekonotropiska värdering att allt styr av pengar

Klockan närmar sig tio, jag sitter i lärarrummet och tjuvlyssnar

Jag plöjer igenom "återblickar och Framtidstro i Majorna" av Kerstin Gunnemark - tentan är på torsdag - samtidigt som jag räknar matte med 7D och har PA med Måsens förstaklassare. Dessutom är jag sjuk. Halsontet från i måndags har eskalerat till en täpt näsa och en disorienterande yrsel, men vad gör man inte för lite klöver. Med det mottot får nog Friends in needs slagdänga "Alla vi" bli dagens låt. Tiden blir mer och mer dyrbar, och oavsätt vad Lars Winnerbäck vill påstå får man mer av den över om man taxerar högt. Man kan till och med krischa in lite love making om man är tät. Så säger Fröding och Fröding kan väl knappast ha fel. Jag har varken tid eller kärlek, och absolut inga pengar. Jag har ett paket cigaretter som ligger brevid skivspelaren, ett stökigt rum med vissna kaktusar och en molande huvudvärk.
Tänk alla spännande saker man kan få reda på bara genom att spetsa öronen. För det behövs ingen cash. I förra veckan fick jag t.ex. höra om en korsning mellan fjäderfä och falk som tydligen avlas på någon grekisk ö och ger monstruäsa kycklingar med gripklor och kroknäbb. Avkomman är dock infertil, som tur är. Det låter annars om en art kapabel att ta över världen. Jag har även lärt mig att en föredetta klasskamrats farfar var en känd finsk brottare.

3 aber

Jag är blyg, det är ett problem för mig som annars är ganska social. Första kontakten är alltid ett jättekliv. Samma sak gäller om någon ger mig en komplimang, jag springer och gömmer mig. Om jag inte blir defensiv och ilsken. Det är en ganska konstig reaktion på något snällt. Sen är det ett problem att få mig tyst. Jag är närmast en vandrande definition på kvalificerat skitsnack.
Kollade precis på Arbetsförmedlingens hemsida. Där ligger ett jobb upplagt som jag sökte för över en månad sen. Igen. Hallå, nöj er med de CV:n ni får! Fuck off!
Jag tog en cigarett på väg hem från Cinemateket och funderade på varats ofrånkomliga likgiltighet. T.ex. finns det vissa som vill förbjuda abort men tycker det är helt reko att krubba kött. Det tycker jag är konstigt.

Fryst

Det var en väldigt långsam dag igår. Nästan som om tiden stod stilla eller som i en film när man ser molnen rusa förbi på himlen men ingenting rör sig på gatorna. Väldigt vackert. Jag har skaffat mig ont i halsen och vill egentligen inte gå utanför dörren, men jag börjar jobba om någon timma. Snön ser nästan aggressiv ut då den faller tung och blöt över Masthuggsterrassen. Allt ljud dränks i slasket och hela stan känns isolerad när jag blickar ut över de vita taken. Nu hade jag kunnat ge mycket för en fast punkt i tillvaron. Att slippa flaxa runt hade varit ett ganska välförtjänt andrum. En paus i rotlösheten och rastlösheten. Mycket av min energi går åt till tomgångskörning och när jag väl stöter på något är jag på tok för trött för att upptäcka vad, eller ens märka det. Igår kom jag hem tidigt, idag är jag sjuk.

Take a walk take a valium-pill

Lönen har kommit. Men den försvann snabbt. Efter skulder, hyra, några ale på Lokal och ett medlemskap i Cinemateket har jag inte råd att köpa de där böckerna från Adlibris som jag bestämde förra månaden. Fuck. Dessutom är det alldeles för regnslaskigt för att jag ska kunna ge mig ut och springa. Sånt ger mig lyxångest.
Istället tänkte jag ta söndagsbadet snart, piffa till mig och kila iväg till Capitols visning av ”Feber”. Ikväll är det sjätte avsnittet av ”Playa del Sol” också, vilket faktiskt är värt att se. Jag grämer mig lite över att jag missade ”Green Wing” i fredags.
Mitt under Andreas Johnssons låt ringde Aurora och mer eller mindre övertalade mig att gå ner till Kings Head. Visst spolierade det min ”hemma framför teven”-planer men det var det faktiskt värt. Det var en sån da då hela Majorna/Linné var där och hälsningsfraserna flög som projektiler genom alkoholångor och cigarettrök. Tro det eller ej så lyckades jag i alla fall säga nej till utgång Jag kom hem vid halv tolv och däckade med ”Egogirl” över ansiktet. F.ö. en ganska röten bok.

Kallocain

Läste precis att självmordsstatistiken sjunker och att användandandet av antidepressiva läkemedel skjutit i taket. Som jag alltid sagt: Medicinera mera! För vad skulle hända om vi verkligen försökte ta itu med våra problem istället för att bara dämpa dem med nervstimulerande kemikalier och framtvingade signalsubstanser...

Make the bad things go away

Filmfrossan är över nu. Eventuellt ska jag se nåt ikväll, men jag har svårt att välja mellan ”Kramer vs. Kramer” och ”Intolerable cruelty”. Får väl banda den ena. Jag vill inte ta ifrån ”The Virgine Suicide” dess skönhet men det är svårt att påstå annat än att ”Sabotage – Fåglarna sjunga 1.45” får bli dagens höjdpunkt. Det och Man U vinst mot Fulham.
Avsaknaden av social närvaro kan placera tillvaron i värre dager än vad det verkligen är. Trots att jag valt att kila iväg på bio utan sällskap blev jag allt lite avis på alla de par och grupper som samlas för att sen snacka skit på nåt närliggande kondis. Jag övervägde att tröstköpa mig ett paket LOOK, men insåg att jag är fattig. Ikväll ska jag käka tacos med familjen för att sen stanna hemma framför teven. Det är det bästa alternativet, både ur ekonomisk och hälsoriktig synpunkt. Men det är svårt att inte gnäll. Det känns ju så gött att få gnälla.

Frukost, dusch och Cinimateket väntar mig

Fredagen var en underlig dag. Rent tekniskt bord jag varit både trött och bakis med tanke på att jag kom hem halv två efter X antal öl med Joanna och gick upp klockan sju och sprang om kring i korridorer till klockan tre. Men jag var på tipptopphumör hela dagen. Efter en expressvisit på Publik för att möta upp med Olle och Joanna försvann de två manliga medlemmarna av konstellationen in på Kingan och Yoa hem. Då ringde de från Nämnden och klagade på en timtjänstgöringsrapport. Efter att ha skällt på varandra i fem minuter löste det sig och jag fick mig lite After Work. På Lokal satt Michael och Victor bland alla andra snygga människor. Visst kände jag mig lite utanför till en början, fast efter ett tag blev jag varm i kläderna och var minst lika snygg som alla andra. Några Pennant ale senare ville de flesta dra till UppåtFramåt, jag totalvägrade och stack till Notting Hill där Joanna och Olle satt. Och dagen avslutades som den hade börjat. Under påverkan.

Recept på pumpa, någon?

Jag är hungrig och allt som finns i kylen är en gamal orange pumpa. Steker man den eller?

Dundertabbe

I tron om att det var över en timma tills jag behövde gå satt jag och glodde på ”Star Trek: The next generation” imorse. När jag pulsat klart genom snön och stod utanför expeditionens dörr går det upp för mig att jag skulle ha börjat jobbet en timme tidigare. Sicken osis. Men fixarfrasse (d.v.s. jag) löste biffen. Jag ljög.
Ikväll ska jag till Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet ”DAG”, sen ska jag Joanna och jag vara bittra över en öl. Imorgon jobbar jag.

snö och cigaretter

Det snöar ut. Och är kallt. Varför? Jag avskyr kyla, åtminstone den sortens kyla. Jag äger inga vinterkläder, vilket antagligen kommer leda till min förtidiga död där jag fryser ihjäl i en snödriva, på väg till jobbet.
Jag lyckades tigga ihop till två cigaretter igår. En i halvtiden under Lille – Man U (f.ö. 0 - 1, yeah) och en när jag skulle kila hem. Som straff glömde jag min väska hemma hos Felix – och för tillfället – och Olle, med gammal lunchlåda i. Annars var de fett värda. Den första mer än den andra. Underligt hur det nästan alltid är så, att den första cigaretten är den godaste cigaretten. Det slår aldrig fel, precis som det att den sista biten innan filtret bara gör en yrslig. Rök inte det. I vanliga fall brukar jag ju proklamera att den första och sista cigaretten är de godaste. Men i en duell dessa tvenne mellan kickar ju den första den andre så stenhårt.
Note to self: Rök bara en cigg.

Innan avstamp

Jag har visst ett eller annat lån jag borde lämna tillbaka till UB. Det är mycket som händer idag och det har inte börjat bra. Får ingen ordning på slipsen, det är dålig hårdag, jag joggade aldrig och jag är totalt pank. Jag kommer i alla fall i väg på bio ikväll och det verkar som inbetalningen till högskoleprovet gått igenom, det är inte fy skam.
Ikväll spelar Man U borta mot Lille, det är spännande värre. Borde höra av mig till Olle så vi kan se den ihop hemma hos någon. Känner inte för att gå till puben, dessutom har jag inte råd.
Tisdag till trots kliade inte morgonen så förskräckligt mycket. Nu måste jag kila iväg.

Morning has broken

Orkade mig aldrig iväg till Slottsskogen utan spenderar morgonen med kapten Jean Luc-Picard istället. De har hittat ett gäng nerfrysta snubbar. Jag funderar på att skaffa fullt medlemskap i Cinemateket.

Tänkvärt:

Röda Tornadons livshistoria kan vara den i särklass mest sorgliga i hela superhjältegenren.

Domo arigato, Mr. Roboto

Hipp som happ fick jag lite jobb. Så jag såg inte klart filmen förrän ikväll. Den var grym! De fick varandra på slutet och skolan exploderade. Vad mer kan man begära?
Sa hejdå till Anna idag. Middagen fick bli en röra med sojabönor och keso – Nutricius! – och dagens är utan tvekan Styxs låt ”Mr. Roboto”. Fick till och med läst kapitlet om intervjuer i ”Etnologiskt fältarbete”.
Nu är det snart dags för skönhetssömnen, imorgon är det English sub Linus som gäller. Kanske ska man kolla klart på "Scrubs"...

Morgonrock'n'roll

Iklädd morgonrock, med morgontidningens nyhetsflöde på frukostbordet och lika arbetslös som föregående vecka började jag fundera på om jag huruvida jag skulle ta och kolla in den där DVD:n med Roger Cormans ”Rock’n’roll High School”. Jag menar snubben har ju ändå gjort ”The Little Shop of Horror”, den måste nästan vara bra. Fast jag tvivlar starkt på att den är så mycket ”en av modern tids stora kultklassiker” som skivomslagets baksida ger sken av. Hur mycket feat. The Ramones det än är.

I väntan på "Playa del Sol"

I dagens Aftonbladet var det en kort notis om att informationsflödet ökar med 66 procent per år, men även att allmänbildningen minskar. Jag får inte ihop det. Så länge inte alla lallar runt och påstår sig vara sokratiska så borde väl det innebära att de blir mer och mer upplysta. Hallå, vad hände med infotainment?

This just in:

Brittan har ångrat sig. Men, varför?

Sovereign simple

Har suttit på KB hela eftermiddagen. Det tar mig 2 timmar att läsa 13 sidor om det etnologiska fältarbetets terminologi. Makes you think, huh? Det finns så många ord man inte känner till och så mycket man känner till som man inte kan sätta ord på. Ibland är det lite frustrerande att man framställs som en sinnesslö soffliggande parodi så fort man gluttar i universitetslektyr. Vem vet inte att man måste vara källkritisk? Det behöver man väl inte älta 100 sidor per kurs om...
Sen tog jag en promenad. Jag önskade innerligt att jag skulle stöta på någon som rökte men det var bara tomma, blanka ansikten jag mötte. Hoppas Jens tar med några Lucky Strike till Kings Head ikväll. Han är min sugar daddy.

Ett tecken och en film

Igår gick jag på matiné. Jag ville se något fantasieggande och surrealistiskt, men samtidigt bildande som manar till eftertanke. Det blev historien om en ung flickas liv efter inbördeskriget, och uppväxt hos lite väl implementerande ideologiska värderingar. Det är kanske en överdrift att säga att man tar del av hennes liv och uppväxt med tanke på att filmen utspelar sig under mindre än en vecka, fast det händer mycket grejer. Inte minst på grund av hennes ’vilda fantasi’. Well, well. Trots att filmen var välgjord, spännande och uppfyllde alla mina förväntningar (läs: krav) var det som hade satt djupast spår i mig, då jag vandrade ut ur biosalongen, den reklamfilm som visats precis innan "Pans Labyrint". Erik Haag berättade, samtidigt som man hör Uje Brandelius sjunga om hur rolig han tänkt bli, om en vanlig utekväll i ett helt vanligt grabbgäng. Uppmärksamheten riktas mot det som kom att bli själva protagonisten: en kille i stora brillor och röda brallor som heter Linus och tydligen dricker för mycket. Morsan tyckte självklart det var skitkul. Jag stannade hemma hela lördagskvällen.

Post memorium

Efter en lagom dos kvällstidningsrubriker, Aftonbladets korsord, min cuorn- och svampstuvning med rotfruktsgratäng och den ekologiskt framställda Åbro jag stillat törsten med kom den där tomma känslan krypande. Det där ”vad har du åstadkommit idag?”-tänket som kan sabba vilken stillsam lördagskväll som helst. För det spelar ingen roll hur jag gör; om jag låser in mig själv med böcker i 48 timmar eller om jag ränner runt på Andra Långgatan full som en kastrull och panikskrattar, så fort jag slappnar av blir det så där ekande trist igen. Kallas det rotlöshet eller koncentrationssvårigheter?
Nu går Luuk igång från Örnsköldsvik och jag funderar på att skjuta mig själv. Är det konstigt att ringa till en polare bara för att tigga cigg?

This just in:

Britney Spears har rakat av sig kalufsen!

Dagen efter

Hade tänkt ge det där ”Men in trees” en chans men blev så fruktansvärt upprörd över att Anne Heche hade så fruktansvärt fula byxor på sig. Och annars var det en väldigt uppenbar och pinsamt tråkig story. Allt detta kom jag fram till innan reklampausen. Jag kan förvisso tänka mig att det sitter tusentals Hannah Rosander-tjejer, av samma typ som avgudade ”Sex and the city”, som klistrade i soffan varje onsdagskväll. Inte för att det är något fel med det. Det är bara inte min tepåse.
Försökte ha kul på UppåtFramåt igår. Det slutade med att jag tog en cigg och gick därifrån. Det är faktiskt ganska rötet där och som med alla andra hyper ar jag ingen som helst förståelse för dess presumtiva storhet.
Ikväll är det Melodifestivalen – igen.
Jag är faktiskt ganska sugen på det där paketet Lucky som Jens försökte pracka på mig igår.

Foosball, foosball über alles

Min produktiva dag har bestått av att påbörja, läsa och avsluta Jonas Gardells nya bok ”Jenny”. Olle ringde från Systemet vid fyratiden och frågade om jag skulle ha nåt. Han och Yoa skulle upp och kolla på slalom. Ska träffa Per på Henriksberg för en omgång och sen joinar vi väl dem.
Jag vill ha en cigg.

Undra vad grejen med att vakna klockan 11 var?

Varje kväll ställer jag alarmet så att jag ska kunna masa mig upp i någorlunda hyfsad tid och varje morgon vaknar jag sjukt sent och inser att jag inte kan ha hört när klockradion gått igång. Men på något sätt känns eko-nyheterna bekanta när jag slår på P1.
Pengarna från Olle har fortfarande inte kommit in. Jag borde läsa lite om ”Syskonen Svensson”. Ikväll ska vi fira Jake, Yoa och FeliXXX. Jag är pank.

Ryssland, Portugal och Budapest

Man kan tycka att sitta det är lite onödigt att rumla iväg och dricka öl en tisdagskväll bara för att man hade en dålig dag. Men de fyra bärsen och de matcherna foosball tillsammans med Per är ingenting jag ångrar. Möjligtvis det att de spolierade mina Valentine-planer. Hade ju egentligen tänkt sätta mig ensam i ett hörn för att sura och dricka mig redlöst berusad. Så här i efterhand är det nog ganska bra att jag tog mitt förnuft till fånga. En sån grej känns ganska tagen. Ska nog lägga mig och läsa en av mina nyinköpta böcker nu.
Borde jag plugga?

Topp 5 snyggaste cigarettmärkena

1. American Spirit
2. Davidoff
3. Chesterfield
4. Gauloises
5. Dunhill

7 böcker 70 spänn

Istället för att förstå det kritiska i min situation vägrar jag acceptera det faktum att jag är pank och ska således dricka öl ikväll. Dessutom sprang jag förbi Mynt och musik och tröstshoppade. Jag vet redan nu att allt det här är en jaättedum idé, men vad ska man göra. Idag har jag gnällt hela dagen på att jag har varit rastlös när jag borde postat iväg det där paketet, för att göra den där personen glad. Men det är inte jag. Mitt mitt ansvarsbetingade beteendemönster fungerar inte så. Saker gör man inte förän man verkligen måste.

Så får man tiden att gå

Jag har tråkigt, märks det? Dessutom har jag för stark ’självbevarelsedrift’ för att kontakta någon. Det är liksom de som ska höra av sig till mig, inte tvärt om. Det är jag som är intressant. Så jag stänger av min mobiltelefon, det är ändå ingen som ringer till den. Försökte faktiskt få tag på Anna förut men det var bara hennes mobilsvar som uppmärksammade det. Istället fördriver jag denna lediga dag med att läsa ut ”Tackar som frågar” och kollar in tillhörande hemsida.Var väl sådär latjo. Visst är det lite fräckt och väldigt ’i tiden’ med att följa upp sin roman via fiktiva bloggar, faktiska fältundersökningar och annat joks, men faktum kvarstår att det var en oinspirerad och rörig bok. Konceptet kändes taget, historien lite för blasé och humorn lite torftig. Vem skrattar åt en arab i rosa kanindräkt nu för tiden? Men den funkar, och som Peter Birro-pastisch blir det ett lite lättillgängligare alternativ. Likt en stockholmsk ”Vi ses i Kaliningrad”-light skulle det inte förvåna mig om alla de vilka följer Nyhetsmorgons trissdragning tycker det är en ”trevlig liten berättelse”.
Färglöshet gör mig illamående.

Bitter och gammal

Efter löptur, lunch och Star Trek bläddrade jag igenom diverse tidningar som har för vana att ligga på köksbordet. På Tidningen Centrum/Linnés förstauppslag möts jag av artikelserien ”Upp till 25” där de intervjuar Malin – en helt vanlig ungdom. Hon är 16 år, är stammis på Café Vasa och väljer vin framför öl. Jag fick rysningar längsmed hela ryggraden då jag läste om hennes kvasipretto praktik på en fotofirma och hur hon tycker om den fördomsfria stämningen i Slottsskogen, där alla umgås med alla. Hon är en av alla dem, de som springer runt på stan i Vans och sjunger på Blink 182-låtar och som bara älskar Family Guy, fast det är uppenbart hon är för ung för att ens kunna förstå hälften av skämten. För fan; jag förstår knappt hälften av skämten! Stackars Malin får för mig representera hela den generation, som för mig förpestat städers gator mer än 68-rörelsen. Akademikerungarna med ’vänstervirriga’ åsikter vilka skriker mest i Första majtågen och inte förstått att det tillhör övre medelklass, låtsaspandorna som samlas i gäng vid Järntorget för att röka, klaga på att de är panka och snacka om hur ofta de köper Faktum trots att deras föräldrar redan köpt varsitt exemplar, de livsmålssökande gymnasisterna som läser det estetiska programmet men helst av allt vill börja jobba på H&M eller Carlings eller bäst vore SOLO. Anledningen till att jag drar mig för att gå längsmed Vasaallén ligger framför mig på bordet, med bild i fyrfärgstryck, och hånler mig upp i ansiktet med sina rock’n’rollblå ögon och rufsigt blonda hår. Jag nästan ställer mig upp och skriker ut hur mycket jag avskyr Linné-slöddret.
Det är då det går upp för mig. Det är då jag inser. Det är då jag tvingas gör upp med mitt förflutna. Jag var den där förtappade esteten, den där söndagskvällsförvridne 16-åringen som helt ärligt påstod att rödvin var godast direkt ur flaskan. Också jag har träffat vänner i någon park för att fördriva en fredaglördag någon av de första vårkvällarna. Och det var då det bästa som fanns. Jag har ju för fan fortfarande en skunksida!
Kolla på mig nu: pseudodekadent och grubblande, ensam och missförstådd, har fullt upp med att gå på AW i goda vänners lag, snacka Carolina Gynning, Fredrik Virtanen och bröderna Coen. Om 5-8 år är jag i en ny fas, troligtvis, där allt som betyder något är sitta på balkongen till sitt förstahandskontrakt, gå på parmiddag, försöka dra ner på kaffet och framför allt klaga på alla nya runt-tjugo-strecket som bara driver längsmed Andra lång på jakt efter ruset.
”Cykelhjul” som Percy sa.
Fast jag tänker aldrig sluta avsky esteter.

För att citera en god vän:

"Äntligen"

En sån där kliande tisdagsmorgon

Eftersom det med största sannolikhet skulle bli en ledig vecka hade jag bestämt mig för att det även skulle bli en produktiv vecka. Visst kan det tyckas som lite väl tidigt att börja gnälla redan på tisdagen, speciellt när jag och Per faktiskt fick vårt paket reklamerat igår och jag dessutom gick iväg med tre CV på fickan, men vissa grejer har man på känn. Och oavsett vad Docenterna sjunger så har min känsla alltid rätt. Vaknar jag sent är det något som inte stämmer. Tiden går så fort i ett land där inget händer. Snart är det helg igen, utan att jag läst de där böckerna, sett de där filmerna, gått på de där museerna, träffat de där människorna. Fast å andra sidan känner inte jag för att träffa folk just nu. Möjligtvis Olle. Han ska låna mig 1000 spänn.
Ljuset som föll över Majorna igårkväll fick gatorna att verka oroväckande öde och luften darrade i ett gulsmutsigt sken, när jag stod vid Masthuggskyrkan och blickade ut åt väster. Jag har alltid fascinerats av hur svårt det är att uppleva de där vackra ögonblicken tillsammans med någon annan. Det har nog bara hänt mig en eller två gånger. Främst när jag och Per satt uppe på Malà Strana och blickade ut över floden Vltava en hösteftermiddag i Prag och såg kvällssolen bränna mot kupoler och koppartak.
Nu är hösten för längesedan förbi, och vintern likaså verkar det som. Kvar väntar 2-3 månader av oprovocerad kyla och gråa himlar. Utan gröna kullar, röda krogar, svarta öl. Jag söker lägenhet, är i stort behov av ett nytt jobb, pluggar strökurser och försöker få livet att gå ihop i största allmänhet. Jag har skakat av mig den mesta av skammen och kommer nog klara att leva med mig själv en tag till. Med eller utan självbehärskning.

114 poäng

Det snackas om energitjuvar i förhållanden i burken. Det sitter två frisyrer à la Anna Lindmarker och proklamerar att man måste ha självkännedom och inte får bli rädd. Personligen är jag rädd för min självkännedom. Inte för att det spelar någon som helst roll, jag har inget förhållande längre så jag kan knappas vara en sån där energitjuv. Det enda jag kan göra är att ta ensamma promenader och skratta mig lycklig över att jag i alla fall inte har något att ta hänsyn till. Och kanske är det just det som är mitt fel: jag tar aldrig hänsyn till någonting. Värden enligt Linus. Åtminstone vad det gäller saker som har att göra med mig och min personlighet. Annars tycker jag att jag har en väldigt nyanserad och objektiv världsbild, är en kompetent och uppmärksammande debattör och väldigt bra på att beakta nya aspekter. Ett caselogg-barn av bästa kvallitet.
Blev full igår och det löste väl knappast något världsproblem, men undertecknad vann i alla fall på Alfapet.

Självömkan – det nya svart 2007?

Det är konstigt hur kappan faktiskt vänds efter vinden. Jag har testat. Det fladdrar som bara attan. Nybadad (söndag idag), nyfrossad, ny Ågren och snart ny vecka. Har jobbat en del nu, vågar man ta ledigt nästa vecka? Eller ska jag helt sonika räkna med att ingen tar in en vikarie under Sportlovet? Har alltid undrat varför det heter sportlov. Men så har jag ju aldrig fattat charmen med vintersport. Det är bara kallt.
Låg hemma och såg ”À bout de souffle” igårkväll. Jean Seberg kvalar lätt in på min lista. Hur många gånger jag än ser den är den lika vacker. Jag är motbjudande. Jag får rysningar.
"Rainbow Star" med Regina Lund är utan tvekan dagens. Kan man vara mer pretto?

- If you'll be my beatnik I can be your life long pall

It's just a jump to the left

Plötsligt så händer det

Där går man, Jon och jag, på väg hemåt genom genom den frostnupna vinterkvällen – så kall att Näckrosdammen låg täckt av ett kristalltunt skikt av is – någonstans på en gata mellan Johanneberg och Landala, då ögat fångar skimret av något blekt, smalt avlångt. När jag böjer mig ner för att plocka upp cigaretten ser jag till min förtjusning att det är rätt märke. En Lucky! Alltså. Januari har genererat 0 och februari (hitintills 8 dagar) 3 cigg. Men det var den första som kändes riktigt värt det.

UB 4 life

Larmet gick precis och en stackars kulturtjej i beige basker och Englandduffel blev högröd i ansiktet. Det har hållt på så hela dagen. I och för sig är det ingenting jag vet någonting om, men det brukar vara så. För ett tag sedan däckade jag på en av bänkarna inne på Humanisten - happy days are here again - och så småningom kom till sans insåg jag hur kulturellt och exibitionistiskt betingad cigaretten är hos mig. Igår simulerade jag en cigarettpromenad, dock utan att hitta något retligt paket Prince på marken, och vägde värkligen för mot... mot. D.v.s. huruvida det verkligen är värt att sluta röka och huruvida det verkligen är värt att röka. Kom inte på något vettigt. Bara att jag borde springa imorgonbitti.
Nu ska jag pallra mig upp till Etnologen. Eller vafan han nu heter...