Eftersom det med största sannolikhet skulle bli en ledig vecka hade jag bestämt mig för att det även skulle bli en produktiv vecka. Visst kan det tyckas som lite väl tidigt att börja gnälla redan på tisdagen, speciellt när jag och Per faktiskt fick vårt paket reklamerat igår och jag dessutom gick iväg med tre CV på fickan, men vissa grejer har man på känn. Och oavsett vad Docenterna sjunger så har min känsla alltid rätt. Vaknar jag sent är det något som inte stämmer. Tiden går så fort i ett land där inget händer. Snart är det helg igen, utan att jag läst de där böckerna, sett de där filmerna, gått på de där museerna, träffat de där människorna. Fast å andra sidan känner inte jag för att träffa folk just nu. Möjligtvis Olle. Han ska låna mig 1000 spänn.
Ljuset som föll över Majorna igårkväll fick gatorna att verka oroväckande öde och luften darrade i ett gulsmutsigt sken, när jag stod vid Masthuggskyrkan och blickade ut åt väster. Jag har alltid fascinerats av hur svårt det är att uppleva de där vackra ögonblicken tillsammans med någon annan. Det har nog bara hänt mig en eller två gånger. Främst när jag och Per satt uppe på Malà Strana och blickade ut över floden Vltava en hösteftermiddag i Prag och såg kvällssolen bränna mot kupoler och koppartak.
Nu är hösten för längesedan förbi, och vintern likaså verkar det som. Kvar väntar 2-3 månader av oprovocerad kyla och gråa himlar. Utan gröna kullar, röda krogar, svarta öl. Jag söker lägenhet, är i stort behov av ett nytt jobb, pluggar strökurser och försöker få livet att gå ihop i största allmänhet. Jag har skakat av mig den mesta av skammen och kommer nog klara att leva med mig själv en tag till. Med eller utan självbehärskning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar