Så får man tiden att gå

Jag har tråkigt, märks det? Dessutom har jag för stark ’självbevarelsedrift’ för att kontakta någon. Det är liksom de som ska höra av sig till mig, inte tvärt om. Det är jag som är intressant. Så jag stänger av min mobiltelefon, det är ändå ingen som ringer till den. Försökte faktiskt få tag på Anna förut men det var bara hennes mobilsvar som uppmärksammade det. Istället fördriver jag denna lediga dag med att läsa ut ”Tackar som frågar” och kollar in tillhörande hemsida.Var väl sådär latjo. Visst är det lite fräckt och väldigt ’i tiden’ med att följa upp sin roman via fiktiva bloggar, faktiska fältundersökningar och annat joks, men faktum kvarstår att det var en oinspirerad och rörig bok. Konceptet kändes taget, historien lite för blasé och humorn lite torftig. Vem skrattar åt en arab i rosa kanindräkt nu för tiden? Men den funkar, och som Peter Birro-pastisch blir det ett lite lättillgängligare alternativ. Likt en stockholmsk ”Vi ses i Kaliningrad”-light skulle det inte förvåna mig om alla de vilka följer Nyhetsmorgons trissdragning tycker det är en ”trevlig liten berättelse”.
Färglöshet gör mig illamående.