Ett tecken och en film

Igår gick jag på matiné. Jag ville se något fantasieggande och surrealistiskt, men samtidigt bildande som manar till eftertanke. Det blev historien om en ung flickas liv efter inbördeskriget, och uppväxt hos lite väl implementerande ideologiska värderingar. Det är kanske en överdrift att säga att man tar del av hennes liv och uppväxt med tanke på att filmen utspelar sig under mindre än en vecka, fast det händer mycket grejer. Inte minst på grund av hennes ’vilda fantasi’. Well, well. Trots att filmen var välgjord, spännande och uppfyllde alla mina förväntningar (läs: krav) var det som hade satt djupast spår i mig, då jag vandrade ut ur biosalongen, den reklamfilm som visats precis innan "Pans Labyrint". Erik Haag berättade, samtidigt som man hör Uje Brandelius sjunga om hur rolig han tänkt bli, om en vanlig utekväll i ett helt vanligt grabbgäng. Uppmärksamheten riktas mot det som kom att bli själva protagonisten: en kille i stora brillor och röda brallor som heter Linus och tydligen dricker för mycket. Morsan tyckte självklart det var skitkul. Jag stannade hemma hela lördagskvällen.