Bitter och gammal

Efter löptur, lunch och Star Trek bläddrade jag igenom diverse tidningar som har för vana att ligga på köksbordet. På Tidningen Centrum/Linnés förstauppslag möts jag av artikelserien ”Upp till 25” där de intervjuar Malin – en helt vanlig ungdom. Hon är 16 år, är stammis på Café Vasa och väljer vin framför öl. Jag fick rysningar längsmed hela ryggraden då jag läste om hennes kvasipretto praktik på en fotofirma och hur hon tycker om den fördomsfria stämningen i Slottsskogen, där alla umgås med alla. Hon är en av alla dem, de som springer runt på stan i Vans och sjunger på Blink 182-låtar och som bara älskar Family Guy, fast det är uppenbart hon är för ung för att ens kunna förstå hälften av skämten. För fan; jag förstår knappt hälften av skämten! Stackars Malin får för mig representera hela den generation, som för mig förpestat städers gator mer än 68-rörelsen. Akademikerungarna med ’vänstervirriga’ åsikter vilka skriker mest i Första majtågen och inte förstått att det tillhör övre medelklass, låtsaspandorna som samlas i gäng vid Järntorget för att röka, klaga på att de är panka och snacka om hur ofta de köper Faktum trots att deras föräldrar redan köpt varsitt exemplar, de livsmålssökande gymnasisterna som läser det estetiska programmet men helst av allt vill börja jobba på H&M eller Carlings eller bäst vore SOLO. Anledningen till att jag drar mig för att gå längsmed Vasaallén ligger framför mig på bordet, med bild i fyrfärgstryck, och hånler mig upp i ansiktet med sina rock’n’rollblå ögon och rufsigt blonda hår. Jag nästan ställer mig upp och skriker ut hur mycket jag avskyr Linné-slöddret.
Det är då det går upp för mig. Det är då jag inser. Det är då jag tvingas gör upp med mitt förflutna. Jag var den där förtappade esteten, den där söndagskvällsförvridne 16-åringen som helt ärligt påstod att rödvin var godast direkt ur flaskan. Också jag har träffat vänner i någon park för att fördriva en fredaglördag någon av de första vårkvällarna. Och det var då det bästa som fanns. Jag har ju för fan fortfarande en skunksida!
Kolla på mig nu: pseudodekadent och grubblande, ensam och missförstådd, har fullt upp med att gå på AW i goda vänners lag, snacka Carolina Gynning, Fredrik Virtanen och bröderna Coen. Om 5-8 år är jag i en ny fas, troligtvis, där allt som betyder något är sitta på balkongen till sitt förstahandskontrakt, gå på parmiddag, försöka dra ner på kaffet och framför allt klaga på alla nya runt-tjugo-strecket som bara driver längsmed Andra lång på jakt efter ruset.
”Cykelhjul” som Percy sa.
Fast jag tänker aldrig sluta avsky esteter.