Det där om att göra en höna av en fjäder

Idag är dagen då jag far ner till min syster i Malmö. Varje gång jag ska bege mig någonstans, oavsett anhalt, restid och utflyktens omständighet, fylls jag alltid av en ofrånkomligt tryckande känsla som inte kan beskrivas med något annat ord än rotlöshet. Detta kan tyckas en aning befängt med tanke på att jag är allt annat än rotlös; jag har en fast, om än drömsk, tillvaro utan fragmenterande uppväxt eller utomstående inverkan som kan ha haft någon avgjort bidragande konsekvens för eventuell missanpassning och vilsenhet. Det är på samma oförklarliga sätt jag alltid har fått en obekvämt tillbakalängtande tår när himlen täcks av en grötgrå hinna av novembermoln och tankarna flyr iväg: Manchester, Manchester, Manchester! Min, av naturen inrättad, romantiska läggning har till så hög grad karaktäriserat mig att jag praktiskt taget kan framkalla nostalgisvängningar ur vad som helst. Kom an, I dare You!
Jag blir kvar i söder några dagar, även om den egentliga anledningen till besöket – förutom det trevliga sällskapet syskon anbringar det vill säga – är bob hunds spelning på Mejeriet i Lund. Man kan ju passa på att beta av ytterligare några bekanta. I övrigt kretsar mina tankar kring den stora avsaknaden av livespelningar i mitt liv just nu. En snabb jämförelse med förra året visar att jag ligger back med hundratals procent. Våren -08 var ju fullspäckad med konserter, evenemang och attraktioner (eller romantiserar jag igen?). Hursomhelst är det enda framträdandet jag kan dra mig till minnes att jag har varit på i år det föra veckan, då Skansros lirade på Bengans – emedan jag bangade ur då Olle skulle köra på Henriksberg. Det återstår att se om det blir någon förändring på detta sorgliga faktum.

Ang. varsel om kommande tilldragelser

Men anledning av min eventuellt blivande karriär lyssnade jag på gårdagens Nya Vågen. Där diskuterades litteraturvetenskapens framtida vara och/eller inte vara. Förnyelse var väl det stora temat där litanior om maktsystem, anseende och livsbejakande trängdes med jämväl en hel del vettiga åsikter. På det stora hela löste man aldrig någon världskris och inte heller problematiseringen kring elitlitteraturens försvagande gentemot mer populära litterära fenomen, så som deckare och bloggar (!), anser jag särskilt alarmerande. Litteratur, och intresset där för, har och kommer alltid vara en betydande del hos mänskligheten, oavsett samhällsystem och tidsanda. Så istället för att lyssna på diverse polemiker lutar jag mig tillbaka för att läsa The Guardians hyllning till nyligen framlidne J.G. Ballard och citerar min gode vän Keller Douglas: "Blogg – vadå blogg? Bloggen är ingenting. Det enda bloggen har gjort är att ersätta skivsamlingens imaginära status i homosocialiserande ryggdunkarkretsar."

Boken -09

På ett mindre uppseendeväckande sätt har jag lyckats komma över ett förhandsexemplar av Rolan Topors debutroman Hyresgästen, som inom en snar framtid kommer ut på Sphinx förlag. Av någon oförgrundlig anledning har den inte tidigare släppts på svenska, trots att den verkar vara mer eller mindre kultförklarad – bland annat gjorde Roman Polanski en filmatisering av den 1976. Efter att, sen igårkväll, ha läst knappt halva boken kan jag utan att tveka säga att det är tjugohundranio års i särklass bästa utgivning. Det kan tyckas vara stora ord så här tidigt, men det är ingen överdrift. Och jag lovar att försöka återkomma med en lite utförligare analys då jag läst ut den (och då det finns tid).

Ett återtåg - ett återtåg?

Det har inte på något sätt varit ett ställningstagande att jag mer eller mindre förträngt det faktum att jag överhuvudtaget befattar mig med det som Lena Adelsohn Liljeroth, i sitt invigningstal under Göteborgs Filmfestival -09, så uttrycksfullt, kallade ”stinkande göl” – bloggosfären. Nej, att min aktivitet både som producent och konsument drastiskt minskade under inledande månader 2009 bör ingen tolka som ett inlägg i debatten kring de etiska ansvar och klavertramp som gör den fina balansgång mellan riktigt underhållningsvärde och kvalificerad skit. Jag har ingen intention att försvara min frånvaro, lika lite som jag ämnar skylla den på något. Detta är endast ett konstaterande av ett faktum – och därmed finns inte heller någon garanti för eventuell återetablering.