Det där om att göra en höna av en fjäder

Idag är dagen då jag far ner till min syster i Malmö. Varje gång jag ska bege mig någonstans, oavsett anhalt, restid och utflyktens omständighet, fylls jag alltid av en ofrånkomligt tryckande känsla som inte kan beskrivas med något annat ord än rotlöshet. Detta kan tyckas en aning befängt med tanke på att jag är allt annat än rotlös; jag har en fast, om än drömsk, tillvaro utan fragmenterande uppväxt eller utomstående inverkan som kan ha haft någon avgjort bidragande konsekvens för eventuell missanpassning och vilsenhet. Det är på samma oförklarliga sätt jag alltid har fått en obekvämt tillbakalängtande tår när himlen täcks av en grötgrå hinna av novembermoln och tankarna flyr iväg: Manchester, Manchester, Manchester! Min, av naturen inrättad, romantiska läggning har till så hög grad karaktäriserat mig att jag praktiskt taget kan framkalla nostalgisvängningar ur vad som helst. Kom an, I dare You!
Jag blir kvar i söder några dagar, även om den egentliga anledningen till besöket – förutom det trevliga sällskapet syskon anbringar det vill säga – är bob hunds spelning på Mejeriet i Lund. Man kan ju passa på att beta av ytterligare några bekanta. I övrigt kretsar mina tankar kring den stora avsaknaden av livespelningar i mitt liv just nu. En snabb jämförelse med förra året visar att jag ligger back med hundratals procent. Våren -08 var ju fullspäckad med konserter, evenemang och attraktioner (eller romantiserar jag igen?). Hursomhelst är det enda framträdandet jag kan dra mig till minnes att jag har varit på i år det föra veckan, då Skansros lirade på Bengans – emedan jag bangade ur då Olle skulle köra på Henriksberg. Det återstår att se om det blir någon förändring på detta sorgliga faktum.