I bostadsföreningen där jag bor har man bestäm att renovera garaget. Detta resulterar i att det under kontorstid, det vill säga då jag sitter hemma och försöker studera, är ett konstant buller som både skakar golv och skallrar fönsterrutor. I huset där jag bor är väggarna papperstunna. Varje eftermiddag, det vill säga då jag sitter hemma och försöker studera, kommer min kära granne hem och håller akustisk liveakt med tolkningar av Lars Winnerbäck. I trappuppgången där jag bor har det nyligen flyttat in en familj med två tonårskillar. De tycker väldigt mycket om att spela hög musik och varje kväll mellan åtta och tio, det vill säga då jag sitter hemma och försöker studera, dundrar basgångarna från någon radiohit genom betongblock och gipsplattor. Länge trodde jag att jag var otursförföljd. För ett tag sedan fick jag tag på Hyresgästen av Roland Topor. Nu tror jag inte längre att jag är otursförföljd, nu vet jag att hela grannskapet konspirerar mot mig.
När Trelkovsky, en skötsam, om än osympatisk kontorsarbetare i trettioårsåldern, flyttar in i en lägenhet på Rue des Pyrénées dröjer det inte länge före han börjar misstänka att det är något som inte står rätt till. Den tidigare boende begick oförklarligt självmord och Trelkovsky börjar mer eller mindre ofrivilligt att göra efterforskningar kring denne mystiske Simone Choule. Detta leder bland annat till att han aningen drastiskt har en kärleksaffär med en av Simones väninnor samtidigt som han får dras med oförstående vänner och grannar som beter sig underligare och underligare för varje dag.
När jag började läsa kom jag inte helt osökt att tänka på karaktärer hos Franz Kafka och Nikolaj Gogol (och blev mäkta stolt när Kristoffer Noheden i efterorden antydde dylikt), men Topors huvudperson är så mycket mer än bara en underkuvad tjänsteman. Det psykologiska spelet och insikten i hur ett psyke under nedbrytning fungerar är bara en av alla element i Hyresgästen. En av de saker som fascinerar mest är hur denna surrealistiska vansinnesfärd kan beskrivas med en sådan nykterhet och precision att man halvvägs genom boken själv börjar känna sig förföljd. Storheten ligger i Topors växlingar. Mitt bland dematerialiserande hushållssopor och hörntänder gömda i väggen kan det slå över i en nästan tekniskt realistisk beskrivning av en bakfylla:
Dessa växlingar löper parallellt med och blir representant för Trelkovskys mentala hälsa – stundtals sobert klartänkande, stundtals hysterisk förföljelsemani. Och då berättandet hoppar mellan en putslustigt akademisk humor och en gravallvarligt svart dito känner man sig som läsare snart lika schizofren som huvudpersonen. Det är de bipolära lägena i boken som är drivkraften, kryddat med narrativa dalar och toppar vilka gör att den nästan ironiskt pekorala vändningen i slutet omöjligt går att fastställa som väntad eller överraskande.
Som sagt hade jag redan innan jag läste Topors mästerverk på känn att det skulle vara något alldeles utöver det vanliga. Att jag själv under en längre tid blivit terroriserad av mina grannar skulle kunna vara en bidragande faktor till att jag uppskattar Hyresgästen extra mycket, men troligtvis inte. Roland Topor har karvat fram ett hantverk, som oavsett presumtiva referenser, står självständigt och odödligt i den moderna litteraturhistorien. Dessutom avslöjar efterorden ett hybrisstint komiskt geni. Att den första svenska översättningen kommer 2009 kan man bara häpnas över, och gratulera Sphinx till. Bra jobbat!
När Trelkovsky, en skötsam, om än osympatisk kontorsarbetare i trettioårsåldern, flyttar in i en lägenhet på Rue des Pyrénées dröjer det inte länge före han börjar misstänka att det är något som inte står rätt till. Den tidigare boende begick oförklarligt självmord och Trelkovsky börjar mer eller mindre ofrivilligt att göra efterforskningar kring denne mystiske Simone Choule. Detta leder bland annat till att han aningen drastiskt har en kärleksaffär med en av Simones väninnor samtidigt som han får dras med oförstående vänner och grannar som beter sig underligare och underligare för varje dag.
När jag började läsa kom jag inte helt osökt att tänka på karaktärer hos Franz Kafka och Nikolaj Gogol (och blev mäkta stolt när Kristoffer Noheden i efterorden antydde dylikt), men Topors huvudperson är så mycket mer än bara en underkuvad tjänsteman. Det psykologiska spelet och insikten i hur ett psyke under nedbrytning fungerar är bara en av alla element i Hyresgästen. En av de saker som fascinerar mest är hur denna surrealistiska vansinnesfärd kan beskrivas med en sådan nykterhet och precision att man halvvägs genom boken själv börjar känna sig förföljd. Storheten ligger i Topors växlingar. Mitt bland dematerialiserande hushållssopor och hörntänder gömda i väggen kan det slå över i en nästan tekniskt realistisk beskrivning av en bakfylla:
Det var inte obehagligt. Det var som en befrielse. […] Ämnena som rusade ut genom hans mun, när han trott att de var slukade och smälta, äcklade honom inte. Nej, han var likgiltig inför dem, som inför allt annat. Det var bara när han spydde som han kunde vara helt likgiltig inför livet självt.
Dessa växlingar löper parallellt med och blir representant för Trelkovskys mentala hälsa – stundtals sobert klartänkande, stundtals hysterisk förföljelsemani. Och då berättandet hoppar mellan en putslustigt akademisk humor och en gravallvarligt svart dito känner man sig som läsare snart lika schizofren som huvudpersonen. Det är de bipolära lägena i boken som är drivkraften, kryddat med narrativa dalar och toppar vilka gör att den nästan ironiskt pekorala vändningen i slutet omöjligt går att fastställa som väntad eller överraskande.
Som sagt hade jag redan innan jag läste Topors mästerverk på känn att det skulle vara något alldeles utöver det vanliga. Att jag själv under en längre tid blivit terroriserad av mina grannar skulle kunna vara en bidragande faktor till att jag uppskattar Hyresgästen extra mycket, men troligtvis inte. Roland Topor har karvat fram ett hantverk, som oavsett presumtiva referenser, står självständigt och odödligt i den moderna litteraturhistorien. Dessutom avslöjar efterorden ett hybrisstint komiskt geni. Att den första svenska översättningen kommer 2009 kan man bara häpnas över, och gratulera Sphinx till. Bra jobbat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar