Lågvattenmärke

Och idag satte Göteborgs-Posten ny standard när Rebecca Hedin och Carina Olofsson i sin artikel om Victor Fridéns lungkollaps. Utan minsta tanke på källkretik hänvisar de hej vilt till Wikipedia(!). Det hade inte varit jättesvårt att slå i NE. Eller göra som man ananrs alltid gör i tidningsartiklar; ge fan i källhänvisning. Men vad kan man begära av sportjournalister? Det kanske är det som kallas new...

Om att läsa förbi syftet

Eftersom ordet intersektionalitet redan är överrepresenterat här och jag kört fast kan jag lika gärna passa på att ventilera mina tankar. Jag har parläst Moa Martinsons roman Kvinnor och äppelträd tillsammans med Johannes Anyurus diktsamling Det är bara gundarna som är nya. Detta egentligen enbart för att det har varit en uppgift i min PK-kurs. Och tur var väl det, för jag har hittat åtminstone december månads guldkorn. Visserligen gillade jag redan Anyuru, även om jag inte läst-läst honom, och det är väl svårt att förneka Martinson hennes storhet; men instängd bland adventsstjärnor och sekundärlitteratur har jag fastnat för något nytt.
Vad det gäller det där med genus, klass och etnicitet blir det hela lite mer komplext och i och med att jag är allt man inte ska vara - vit, heterosexuell man sprungen ur medelklassen - får jag bita mig i tungan så att det inte blir för stereotypt. Det största problemet, det som inte gör mig speciellt representativ, är kanske det att jag har alltför lätt att romantisera kring det som jag själv inte har någon som helst relation till. Läser jag om mellankrigstidsbönder som plogar genom snöslask känner jag en gemytlig värme i bröstet och tänker idylliska tankar om livet på landet. Då nattbussen dånar sidorna fram och betongen omsluter förortsgårdarna reflekterar jag över gemenskap och kulturella arv. Att jag är så långt ifrån texten man i princip kan vara gör mig allt annat än objektiv. Författarna själva har troligast en sundare relation till sina egna verk än jag som läsare. På ett sätt skulle man kunna säga att jag förstör meningen, motvekar syftet (även om jag omöjligt kan ha i närheten av en aning om vad syftet är) och nedvärderar det jag läser. Likt turisten i Marocko som äter couscous för att det är chickt och köper statyetter i ebenholts för att det är pitoreskt klampar jag runt i Anyurus och Martinsons världar och lämnar leriga fotavtryck på vardagsrumsmattan. Och det är just det som gör det så spännande. Det är förbjuden, näst intill minerad mark, som jag absolut inte borde beträda. Fast jag kan inte låte bli. Och i slutendan är det ju ändå bara jag som framstår som en idiot när jag inbillar mig själv att jag förstår innebörden. För det är något en vit, heterosexuel man sprungen ur medelklassen aldrig kan göra.

Så många frågetecken

I ett försök att hitta Per Sinding-Larsens inslag om julskivor i gårdagens Kulturnyheter dök jag istället på detta. Det är något som man lyckats undanhålla mig. Undra om Sinding-Larsen minns att det var han som hetsade Karl Vento, iförd banandräkt, att hoppa in i intet ont anande tältare på Roskildefestivalen för några somrar sedan. Jag måste fråga Per (Svensson) ifall han påpekade det. Hursomhelst är det förbannat roligt. Hoppas Efraim har kvar filmen.
En annan sak: varför rättade inte Felix Per Sinding-Larsen varje gång han uttalade bandnamnet? eller är det jag som sprungit runt och gjort bort mig genom att säga fel till alla?

Goddag tristess

Snön gick från att vara försiktigt gemytlig till brutal och kallt beräknande. I rabatterna ligger ett fåtal frostkluimpar kvar än, men mestadelen av iskristallerna smälter bort i deras ödesdigra landning. Det spelar ingen roll hur säger piloten är, vissa plan är dömda att krascha.
Det är någon form av jippo på Pocket Shop, Kungsportsplatsen, angående Förnuft och känsla och jag borde väl pallra mig dit. Inte för att jag tror det kommer vara till någon större nytta för mig. Det är mest för att kunna säga att jag har varit där, för att synas. Om vädret tillåter.
Arbetslöshetsillusionerna hägrar fortfrande i min vardag och trots att jag har en hel drös med antaganden kan jag inte låte bli att känna mig sysslolös. Att vara stressad och uttråkad på samma gång är en underlig känsla. Men det är helt enkelt en sådan dag, torsdagen 11 december.
Istället för att stjäla teorier ur Åsa Arpings litterära folkhemsanalys bläddrar jag i Järnias reklambilaga som kom med dagens GP. Det är underligt hur köpsbehöven ökar ju sämre ekonomi man har. För ett ögonblick övervägde jag behovet av en glögggryta. Rakt som en korkskruv, för att sno en liknelse från Ed Harcourt.

Funderingar över lunchpaus

Medan jag går runt här hemma och hostar grönt klet och kokar min ekologiska potatis försöker jag fundera ut var någon skulle kunna tänka sig att anställa mig. Bemanningsbranchen känns inte så lockande men i slutänden är det kanske det enda alternativet. Jag har lite kört fast i min intersektionalitetsanalyslusta, då det visat sig att den mesta forskningen kring ämnet rör etnicitet snarare än ekonomisk klasstillhörighet. Som vanligt i studiestunder ökar bloggratiot till tusen, men det är väl så det ska vara. Jag har ju inget annat att fly undan till, det är så städat det kan bli och Galago, nr 94, har inte kommit än. Så vad kan man göra. Nu ska jag äta löksill samtidigt som jag slösurfar lite.

Problemställning

I och med att jag numera är rökfri (med undantag för en eller annan cigarett jag tjuvröker då Elsa är långt, långt borta eller när Elsa är med) sitter jag framför en laptop och missbrukar bryggkaffe i mina försök att formulera en någorlunda anständig mening rörande den pressumtiva divergensen i att låta tre stycken överklasskvinnor prata göteborska, som så sker i den aktuella uppsättningen av Förnuft och känsla. Det går sådär. Men jag vet att någonstans långt bak i skallen finns en fulländad formulering om hur det symboliserar den ekonomiska maktstruktur som är bärande tema pjäsen igenom. Ett tag var jag inne på slagord som "Jane Austen skrev inte om kärlek, hon skrev om klasskamp!", men insåg snabbt att det är lite väl radikalt och kanske till och med jobbigt att understryka med vetenskapliga källhänvisningar. Men jag är något på spåret.

Försvarstal

Förutom att jag läser fortsättningskursen i Lit.vet. och en femtonpoängskurs i litteratur med genusinriktning har jag nu även hakat på min vänskapskrets bokcirkel. Detta gör att jag med enkelhet kvalar in som pretentiös. Men till mitt försvar måste jag få påpeka hur anspråkslös jag ändock är i mina antaganden.
Den 18 december ska jag lämna in en 10-sidig uppsats och även om åtta dagar är en relativt lång tid kan jag inte låta bli att känna mig usel över det faktum att jag än inte utarbetat något exakt ämne än. Att jag dessutom ämnar nyttja samma uppslag som B-uppsats ställer mig knappast i bättre dager. Att jag hittills inte läst i närheten av en tredjedel av all kurslitteratur gör det inte lättare att orientera sig inom terminologin. Infallet att hoppa på amatöranalysläsningen grundar sig troligast i att det egentligen är på just den nivån jag ligger. Det har alltså ingenting med bekräftelsebehov att göra.
Allt detta säger jag varken för att skryta eller som eftergift. Endast för att jag inte har så mycket annat att säga.

Mimesis - vad som skulle kunna ha hänt

Internet har legat nere i en vecka. Det gör det med jämna mellanrum. Lite för jämna om man frågar mig - men det är det ingen som gör. Det finns så mycket jag skulle velat ha sagt, istället för att göre en Blondinbella och ha en veckas uppehåll. Till exempel: en recension av julkalendern, en hyllningstext till min nyvunna favoritförfattare Moa Martinson, en presentation av intersektionaliteter i Stadsteaterns Förnuft och känsla, lite skryt om att jag ska på sista föreställningen av Park Aveny och andra trivialiteter. Det är inte försent ännu, tänker kanske ni. Och det är ju sant. Men för tillfället nöjer jag mig med att påpeka att jag värmt min fisksoppa i vattenbad.