Eftersom ordet intersektionalitet redan är överrepresenterat här och jag kört fast kan jag lika gärna passa på att ventilera mina tankar. Jag har parläst Moa Martinsons roman Kvinnor och äppelträd tillsammans med Johannes Anyurus diktsamling Det är bara gundarna som är nya. Detta egentligen enbart för att det har varit en uppgift i min PK-kurs. Och tur var väl det, för jag har hittat åtminstone december månads guldkorn. Visserligen gillade jag redan Anyuru, även om jag inte läst-läst honom, och det är väl svårt att förneka Martinson hennes storhet; men instängd bland adventsstjärnor och sekundärlitteratur har jag fastnat för något nytt.
Vad det gäller det där med genus, klass och etnicitet blir det hela lite mer komplext och i och med att jag är allt man inte ska vara - vit, heterosexuell man sprungen ur medelklassen - får jag bita mig i tungan så att det inte blir för stereotypt. Det största problemet, det som inte gör mig speciellt representativ, är kanske det att jag har alltför lätt att romantisera kring det som jag själv inte har någon som helst relation till. Läser jag om mellankrigstidsbönder som plogar genom snöslask känner jag en gemytlig värme i bröstet och tänker idylliska tankar om livet på landet. Då nattbussen dånar sidorna fram och betongen omsluter förortsgårdarna reflekterar jag över gemenskap och kulturella arv. Att jag är så långt ifrån texten man i princip kan vara gör mig allt annat än objektiv. Författarna själva har troligast en sundare relation till sina egna verk än jag som läsare. På ett sätt skulle man kunna säga att jag förstör meningen, motvekar syftet (även om jag omöjligt kan ha i närheten av en aning om vad syftet är) och nedvärderar det jag läser. Likt turisten i Marocko som äter couscous för att det är chickt och köper statyetter i ebenholts för att det är pitoreskt klampar jag runt i Anyurus och Martinsons världar och lämnar leriga fotavtryck på vardagsrumsmattan. Och det är just det som gör det så spännande. Det är förbjuden, näst intill minerad mark, som jag absolut inte borde beträda. Fast jag kan inte låte bli. Och i slutendan är det ju ändå bara jag som framstår som en idiot när jag inbillar mig själv att jag förstår innebörden. För det är något en vit, heterosexuel man sprungen ur medelklassen aldrig kan göra.
Vad det gäller det där med genus, klass och etnicitet blir det hela lite mer komplext och i och med att jag är allt man inte ska vara - vit, heterosexuell man sprungen ur medelklassen - får jag bita mig i tungan så att det inte blir för stereotypt. Det största problemet, det som inte gör mig speciellt representativ, är kanske det att jag har alltför lätt att romantisera kring det som jag själv inte har någon som helst relation till. Läser jag om mellankrigstidsbönder som plogar genom snöslask känner jag en gemytlig värme i bröstet och tänker idylliska tankar om livet på landet. Då nattbussen dånar sidorna fram och betongen omsluter förortsgårdarna reflekterar jag över gemenskap och kulturella arv. Att jag är så långt ifrån texten man i princip kan vara gör mig allt annat än objektiv. Författarna själva har troligast en sundare relation till sina egna verk än jag som läsare. På ett sätt skulle man kunna säga att jag förstör meningen, motvekar syftet (även om jag omöjligt kan ha i närheten av en aning om vad syftet är) och nedvärderar det jag läser. Likt turisten i Marocko som äter couscous för att det är chickt och köper statyetter i ebenholts för att det är pitoreskt klampar jag runt i Anyurus och Martinsons världar och lämnar leriga fotavtryck på vardagsrumsmattan. Och det är just det som gör det så spännande. Det är förbjuden, näst intill minerad mark, som jag absolut inte borde beträda. Fast jag kan inte låte bli. Och i slutendan är det ju ändå bara jag som framstår som en idiot när jag inbillar mig själv att jag förstår innebörden. För det är något en vit, heterosexuel man sprungen ur medelklassen aldrig kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar