Om någon skulle be mig beskriva vad som menas med manligt skulle jag bara svara en sak: Ernest Hemingway. Han var den vandrande defenitionen av manlighet och allt därtill. Han söp, jagade, älskade, odlade skägg och flyttade till en liten stuga i skogen. Ser man en bild av honom skulle man kunna tro att han var valfångare eller isbjörnsmördare eller något annat livsfarligt. Fast han var även en förlorad själ, sökande och längtande, som aldrig riktigt visste vad han skulle ta vägen.
I i många av hans verk tyder det mesta på att han någonstans innerst inne aldrig riktigt blev den där mannen som drack whisky i frukostkaffet. 1986 släpptes den post mortum publiserade, ofullständiga romanen “Garden of Eden”. Enligt sägen var det änkefrun som kom släpandes med manuskripten i två matkassar till förlaget. Texten hade Hemingway arbetat med i femton år, samtidigt som han färdigställt bland annat “The Old Man and the Sea” och “A Moveable Feast”. I detta epos samlas allt var Hemingway representerar, men samtidigt mycket av hans dolda, tillbakadragna sidor.
“Garden of Eden” är lite av en potpourri i Hemingwayism. Det går utan svårigheter att läsa in flera av hans kändaste verk, nästan som en pastisch på sig själv. I sig är det en fröjd att få så mycket av honom på en och samma gång – vilket i sin tur ger en bra ingång till att läsa mer om man inte tidigare gett sig an honom – men det absolut vakraste är att man lyckas fånga författaren med garden nere. I boken exponeras hela Hemingway, machoidealen är som bortblåsta, buffligheten omvandlad till modös försiktighet och isbergsprincipen i sin fulla rätt.
Trots att mallen är den klassiska och temat inte skilljer sig avsevärt mycket från andra böcker så kan man ändå ana en väsentlig skillnad. För första gången går det att utläsa Hemingways eget liv och hans egen strävan, om än dolt under den genialiska berättartekniken. Hans världsbild, kvinnosyn och relation till sin far bäddas in i en olycklig kärlekshistoria, som för en gångs skull slutar någorlunda väl. “Garden of Eden” är en bra inledning till Hemingways hela författarskap samtidigt som det fungerar som en alternativ biografi över hans liv.
I i många av hans verk tyder det mesta på att han någonstans innerst inne aldrig riktigt blev den där mannen som drack whisky i frukostkaffet. 1986 släpptes den post mortum publiserade, ofullständiga romanen “Garden of Eden”. Enligt sägen var det änkefrun som kom släpandes med manuskripten i två matkassar till förlaget. Texten hade Hemingway arbetat med i femton år, samtidigt som han färdigställt bland annat “The Old Man and the Sea” och “A Moveable Feast”. I detta epos samlas allt var Hemingway representerar, men samtidigt mycket av hans dolda, tillbakadragna sidor.
“Garden of Eden” är lite av en potpourri i Hemingwayism. Det går utan svårigheter att läsa in flera av hans kändaste verk, nästan som en pastisch på sig själv. I sig är det en fröjd att få så mycket av honom på en och samma gång – vilket i sin tur ger en bra ingång till att läsa mer om man inte tidigare gett sig an honom – men det absolut vakraste är att man lyckas fånga författaren med garden nere. I boken exponeras hela Hemingway, machoidealen är som bortblåsta, buffligheten omvandlad till modös försiktighet och isbergsprincipen i sin fulla rätt.
Trots att mallen är den klassiska och temat inte skilljer sig avsevärt mycket från andra böcker så kan man ändå ana en väsentlig skillnad. För första gången går det att utläsa Hemingways eget liv och hans egen strävan, om än dolt under den genialiska berättartekniken. Hans världsbild, kvinnosyn och relation till sin far bäddas in i en olycklig kärlekshistoria, som för en gångs skull slutar någorlunda väl. “Garden of Eden” är en bra inledning till Hemingways hela författarskap samtidigt som det fungerar som en alternativ biografi över hans liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar