Det låter kanske som om jag har en oerhörd hemlängtan, vilket inte är helt sant eftersom jag vet att jag kommer bli rastlös efter bara en vecka i mitt gamla rum. Det är bara så skönt att kunna känna igen sig. Spännande som det är att upptäcka nya saker – nu lät det som om jag var på någon exkursion av något slag – och träffa nya människor så är det faktiskt smidigt och bra att ha lite rutin på vardagen. Veta hur allt fungerar, vilken buss man ska ta, vad som går på TV.
Svensk TV, det är helt otroligt. När jag vaknade imorse kunde jag kolla på svensk TV. Inte för att det var något att ha, men jag kände igen programtablån. Det mesta runtomrking påminde mig f.ö. väldigt mycket om Sverige. Min systers lägenhet är urtypen av den urbana nyrenoverade skelskifteskåk arbetaklassen husserade i en gång i tiden. Hon har på något sett lyckats få förstahandskopntrakt. Trots att jag var fullt medveten om att jag befann mig i Malmö så kändes det som att vakna upp någonstans i Gamla Masthugget. Till och med lukten var den samma.
Det är svårt att säga om jag direkt har saknat någonting hemifrån. Någonting av värde det vill säga. Små vardagsproblem som dåligt fungerande kollektivtrafik, irrationella kranar och engelsmän som inte vet hur man diskar räknas inte riktigt. Inte heller kompisar eller familj, för det är alldeles för stort. Jag tänker snarare på stadsrelaterade fenomen, klubbar och det kulturella livet. Problemet är ju att jag inte riktigt kommit in i Brighton än, vilket förhoppningsvis bara är en tidsfråga, och det är så lätt att ropa efter Stadsteatern, P1 och UppåtFramåt. Snart sätter sig väl vardagsrutinen också och en sak bör man ju ha klart för sig: det är inte London jag flyttat till.
Det är svårt att säga om jag direkt har saknat någonting hemifrån. Någonting av värde det vill säga. Små vardagsproblem som dåligt fungerande kollektivtrafik, irrationella kranar och engelsmän som inte vet hur man diskar räknas inte riktigt. Inte heller kompisar eller familj, för det är alldeles för stort. Jag tänker snarare på stadsrelaterade fenomen, klubbar och det kulturella livet. Problemet är ju att jag inte riktigt kommit in i Brighton än, vilket förhoppningsvis bara är en tidsfråga, och det är så lätt att ropa efter Stadsteatern, P1 och UppåtFramåt. Snart sätter sig väl vardagsrutinen också och en sak bör man ju ha klart för sig: det är inte London jag flyttat till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar