Och så var man gräsänkling igen. Faktum är att jag är gräsänkling mestadels av tiden. Fast när allt för en gångs skull känns som vanligt blir allt förödande lätt att hantera och man glömmer av saknaden. Nu ligger jag apatiskt i min säng och glor ut över Shakespeare-antologierna och gratistidningarna som täcker golvet. Ciggpaketet ligger utom räckhåll. Igår var jag tvungen att bjuda hem några kompisar för att dränka ensamheten i TV-sorl och Stella Artois. Förhoppningsvis tyckte minna house mates att det var lugnt att vi rökte ut dem ur vardagsrummet. De har lite mer av ett nio-till-fem-liv.
Imorgon är de första lektionerna på nästan över en vecka, tillika de sista på hela kursen. För första gången någonsin har jag inte separationsångest. Inte för att jag vet vad det beror på men jag tycks kunna hantera det faktum att saker och ting går över. Plus det att jag för en gångs skull inte bara överger något. Jag stannar här, skapar mig ett någorlunda drägligt liv här. Får en vardag och en sysselsättning. Hoppas jag på, i alla fall.
Imorgon är de första lektionerna på nästan över en vecka, tillika de sista på hela kursen. För första gången någonsin har jag inte separationsångest. Inte för att jag vet vad det beror på men jag tycks kunna hantera det faktum att saker och ting går över. Plus det att jag för en gångs skull inte bara överger något. Jag stannar här, skapar mig ett någorlunda drägligt liv här. Får en vardag och en sysselsättning. Hoppas jag på, i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar