Hur man än försöker går det inte att hitta en snygg översättning på human mind. För det var något i stil med "the strange complexity of the human mind" som jag ville skriva. Fast på svenska. Nu får det bli som det blir:
Det är konstigt hur sinnet kan växla och slå om så enkelt. Under mina två-och-en-halv månader på 32 Woodhouse road längtade inte efter annat än att kunna laga riktig mat. Kikärtor på burk, currysås på burk och couscous var det enda vi åt där. Det var trist, det var smaklöst, det tog förvånandsvärt lång tid, det var inte speciellt smidigt. Allt som är negativt med matlagning komprimerat till tre ingridienser och en micro. Varje gång vi skulle ta oss för att 'laga' käk höll jag mig undan så mycket jag kunde utan att Olle skulle fatta vad jag höll på med. Jag längtade till den dagen då jag fick tag på en lya med riktigt kök.
Dagen kom och för två veckor sedan flyttade jag in på 129 Moulsecoomb way. Nu står jag handfallen i köket och bara glor på kastrullerna. Skafferiet är fyllt olivolja, rosmarin, vitlök, pasta, linser och rotgrönsaker men jag kan inte ta mig för att laga något. Inspirationen har runnit ur mig. Alla de dagar borta i Hove, all den längtan, alla besvärjelser och förbanelser har totalvänt och gjort mig apatisk. Jag vill inte ens koka gröt. Mat är tråkigt. Vitabönor och ägg är det enda jag kan tänka mig. Mest för att jag bor i England.
Det är konstigt hur sinnet kan växla och slå om så enkelt. Under mina två-och-en-halv månader på 32 Woodhouse road längtade inte efter annat än att kunna laga riktig mat. Kikärtor på burk, currysås på burk och couscous var det enda vi åt där. Det var trist, det var smaklöst, det tog förvånandsvärt lång tid, det var inte speciellt smidigt. Allt som är negativt med matlagning komprimerat till tre ingridienser och en micro. Varje gång vi skulle ta oss för att 'laga' käk höll jag mig undan så mycket jag kunde utan att Olle skulle fatta vad jag höll på med. Jag längtade till den dagen då jag fick tag på en lya med riktigt kök.
Dagen kom och för två veckor sedan flyttade jag in på 129 Moulsecoomb way. Nu står jag handfallen i köket och bara glor på kastrullerna. Skafferiet är fyllt olivolja, rosmarin, vitlök, pasta, linser och rotgrönsaker men jag kan inte ta mig för att laga något. Inspirationen har runnit ur mig. Alla de dagar borta i Hove, all den längtan, alla besvärjelser och förbanelser har totalvänt och gjort mig apatisk. Jag vill inte ens koka gröt. Mat är tråkigt. Vitabönor och ägg är det enda jag kan tänka mig. Mest för att jag bor i England.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar