En tyst minut

Tidigt imorse fick jag reda på att en släkting till mig avled igår. Det faktum att jag fick reda på det genom morgontidningen gör mig tvungen att erkänna att det är en tämligen avlägsen släkting, även om blodsbanden är ganska nära. Jag har träffat Stig Claesson två-tre gånger sen min pappa beslutade att återuppta bekanskapen med sin då enda kvarvarande länk till sin mor. De gånger vi sågs var det alltid hemma i hans röda stuga med vita knutar någonstans i närheten av Köttkulla. Han hade alltid en cigarett i mungipan och min pappa hade alltid med sig några burkar starköl. Eftersom Stig aldrig skaffade körkort fick han sin mat hemkörd till sig från det lokala ICA, men aldrig någon öl. Därför var det alltid uppskattat med de där burkarna, även om han fick dricka dem ensam (ensamhet har i och för sig aldrig hindrat honom).
Egentligen lärde jag aldrig känna Slas mer än ur de böcker han skrivit. Senast jag träffade honom var jag sjutton och hade egentligen bara läst “Min vän Charlie” och “Vem älskar Yngve Frej?”, fast jag var ändå oerhört farsinerad av denne söderkis som hamnat mitt ute i ingentingets stora gröna. Allt var spännande med honom: hur han pratade, hur han svor, hur han rökte, hur han rörde sig.
Förra året pratade min vän Per och jag om att åka och besöka honom innan det var försent. Nu är det försent. Och jag måste erkänna att jag inte känner någon rätt att sörja som släkting mer än som fan av han gedigra produktion. Jag kommer troligtvis inte kunna gå på begravningen med tanke på att jag då kommer befinna mig i Brighton igen. För mig är den största sorgen inte den bortgågne släktingen utan den släkting jag aldrig lärde känna.