En gräsänklings dagbok VI

Och så kom regnet. Jag är inne på min fjärde kopp kaffe - friheten att inneha en pressobryggare kommer sakta men säkert förvandla mig till en kaffeböna - men cigaretterna får va. Förutom de få dragen på någon jolle i lördags har ingen tobaksrök passerat ner i mina lungor sen över en vecka tillbaka. Jag kan ju inte riktigt känna mig stolt än; jag har funnit mig själv i liknande situationer tidigare och då självklart tagit ut segern i förskott. Dessutom har jag ingen hängiven inställning till att ge upp rökningen. Det är bara så nedrans dyrt med cigg i det här landet och det är fruktansvärt osexigt att rulla själv.
Eftersom jag dessutom aldrig fick tummen ur och köpte mig ett cigarettettui finner jag det tämligen ointressant. Ja, jag erkänner nu som så många gånger förut att jag är en exhibitioniströkare. Cigaretten för mig är ett signum, nästan ett epitet. Jag hör till en av de få (detta kan jag säga helt utan att skryta) som faktiskt ser någorlunda bra ut med en fimp i mungipan. Patetiskt kan tyckas att jag överhuvudtaget finner statussymbolism i en romantisering kring tobak som hör niondeklassare till.
Måhända är det för att jag själv under min högstadieperiod var lite väl lillgammal för mitt eget bästa och försent vågade ge utlopp för det ack så viktiga puerila stadiet i en ynglings uppväxt. Jag vill inte påstå att jag lider av det, en viss roll har det dock spelat för mig som ung vuxen. "Jag var sällan ung", som Björn Hellberg en gång sa, och det har jag vigt mitt liv åt att hämta igen.