Varje söndag klockan elva på förmiddagen börjar våra grannar skrika. Det går att ställa klockan efter det. Lite svårt att urskilja vad de försöker uttrycka, men arga på varandra är de. Någon timma senare har bråket ebbat ut och vid tretiden förenas de i allsång - gärna till "My heart will go on" av Celine Dion. Samtidigt som det är skrämmande att vara så nära en soc.-familj à la "TV Cops" är det spännande att ta del i Average Joe och hans privata problem. Moulsecoomb är den ideala platsen för en sådan social studie.
Väggarna är så tunna och husen står så tätt att man utan större svårigheter får insikt i ens grannars privatliv. Vare sig man vill eller inte. Personligen har jag aldrig varit så nära främmande mäniskor förut, det är lite av en kulturkrock. Jag vet inte om folk är medvetna om att de hörs eller om de har vant sig vid det genom årens lopp. Decenium efter decenium av U-landsisolering har de vaggats in i en bild av att mitt privatliv blir andras angelägenhet, inget mer med det. Kanske är jag svensk som bryr mig, men farsinerande är det.
Väggarna är så tunna och husen står så tätt att man utan större svårigheter får insikt i ens grannars privatliv. Vare sig man vill eller inte. Personligen har jag aldrig varit så nära främmande mäniskor förut, det är lite av en kulturkrock. Jag vet inte om folk är medvetna om att de hörs eller om de har vant sig vid det genom årens lopp. Decenium efter decenium av U-landsisolering har de vaggats in i en bild av att mitt privatliv blir andras angelägenhet, inget mer med det. Kanske är jag svensk som bryr mig, men farsinerande är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar