En sak måste jag erkänna: George Orwell är lite av min litterära pretentions svarta får. Han är för mig en författare som snarare existerat i form av kända titlar än i lästa verk. Därför kände jag att det var min plikt att ge mig an den roman jag i somras fann i en bokhylla på Myrorna. Inte visste jag då hur politiskt komplex "Homage to Catalonia" var.
De 12 kapitlena krig ur skyttegravsperspektiv och blandningen av poetiska reflektioner och insikt i ett politiskt maktspel ger en triggande kontrast som nästintill höjer spänningen mellan de stundtals långrandiga redogörelserna för diverse partipolitiska förkortningar och de laddade narrativ och personbeskrivningar. Hans onödigt krångliga förklaringar kring det politiska läget blir en snygg parallellism till det komplexa spel som låg bakom kriget. På något perverserat vis lyckas Orwell gestalta ett slagfällt med samma romantiska känsla någon skulle beskriva en solnedgång. Texten liknar mycket en logg skriven strax efter händelserna, med relativt objektiva reflektioner.
Utan att ironisera lyckas han slänga in syrligt sarkastiska kommentarer angående bemötande och ineffektivitet i militian och trots den uppenbara misär skyttegravslivet ger upphov till och inkapacitet till krigsföring i hans förband kan man inte låta bli att sympatisera med trupperna som sliter i leran. Kommunisthat och avsmaken för det löjligt byråkratiska och och irrationella inhemska komplikationerna lyser igenom, men de bittska kommentarerna verkar aldrig överlägsna. Det liknar snarare de hjärtliga skämt en storebror drar på sin lillebrors bekostnad. Likheterna med "A Farewell to Arms" är inte många men slående. Speciellt den likgiltighet med vilka protagonisten ger sig in i kriget med. I övrigt påminner berättarestilen mycket om den Stig Claesson brukade använda i sina verklighetsförankrade livsbetraktelser.
Slående är först och främst hur mycket jag inte vet om världen och hur utsatt man kan bli då man tar in information i andra hand. Visserligen borde man kanske läsa på lite innan börjar lita helt på den bok man läst, framför allt med tanke på hur lite jag kan om Spanska inbördeskriget, men jag har svårt att tvivla på Orwells journalistiska heder och det spelar faktiskt ingen roll hur vinklat det blir när han besitter en av litteraturhistorens vassaste pennor.
De 12 kapitlena krig ur skyttegravsperspektiv och blandningen av poetiska reflektioner och insikt i ett politiskt maktspel ger en triggande kontrast som nästintill höjer spänningen mellan de stundtals långrandiga redogörelserna för diverse partipolitiska förkortningar och de laddade narrativ och personbeskrivningar. Hans onödigt krångliga förklaringar kring det politiska läget blir en snygg parallellism till det komplexa spel som låg bakom kriget. På något perverserat vis lyckas Orwell gestalta ett slagfällt med samma romantiska känsla någon skulle beskriva en solnedgång. Texten liknar mycket en logg skriven strax efter händelserna, med relativt objektiva reflektioner.
Utan att ironisera lyckas han slänga in syrligt sarkastiska kommentarer angående bemötande och ineffektivitet i militian och trots den uppenbara misär skyttegravslivet ger upphov till och inkapacitet till krigsföring i hans förband kan man inte låta bli att sympatisera med trupperna som sliter i leran. Kommunisthat och avsmaken för det löjligt byråkratiska och och irrationella inhemska komplikationerna lyser igenom, men de bittska kommentarerna verkar aldrig överlägsna. Det liknar snarare de hjärtliga skämt en storebror drar på sin lillebrors bekostnad. Likheterna med "A Farewell to Arms" är inte många men slående. Speciellt den likgiltighet med vilka protagonisten ger sig in i kriget med. I övrigt påminner berättarestilen mycket om den Stig Claesson brukade använda i sina verklighetsförankrade livsbetraktelser.
Slående är först och främst hur mycket jag inte vet om världen och hur utsatt man kan bli då man tar in information i andra hand. Visserligen borde man kanske läsa på lite innan börjar lita helt på den bok man läst, framför allt med tanke på hur lite jag kan om Spanska inbördeskriget, men jag har svårt att tvivla på Orwells journalistiska heder och det spelar faktiskt ingen roll hur vinklat det blir när han besitter en av litteraturhistorens vassaste pennor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar