Men klaga kostar inget

Med Aftonbladets korsordsbilaga och en kanna kaffe har jag tillbringat denna stillsamma kväll, och ämnar fortsätta med detta tidsfördriv om ingenting mer vederbörlig tänkas inträffa i min tillvaro. Existensen kommer i skymundan när man inte längre kan motivera sig att smyga utanför dörren annat än för att köpa blandfärs.
Min MSN-status står på offline. Det är väl ett sett att gardera sig. Men den som läser detta får gärna övervara och gnugga geniknölarna tillsammans med mig. Jag kan till och med förbehålla en kopp presskaffe som blivit över – dock inte Gevalia. Jag har gett upp hoppet om de där oväntade besöken. En annan tröttnar på att vänta, beklagligtvis, för jag har så dåligt tålamod. Nu är det bara jag, Cornelis och mitt korsord som vankelmodigt dväljs och väntar mirakel som skulle ha inträffat för två år sedan. Nu är jag gammal och grå, jag börjar redan känna av arbetsmarknadens hårda dagg – i dubbel bemärkelse – som sliter upp huden på min rygg och lackar min panna.
Blir man inte hånad av vuxna som tror att man är ung och oerfaren blir man utskrattad av tonåringar som tycker man är föråldrad och pretentiös, till och med förmäten. Hur fan ska en stackars nitton-, snart tjugo-, åring förhålla sig gentemot ett Jante-Sverige så hårt och kallt. En decemberdröm är bara myten om en väg härifrån. Ett annat liv, ett annat jag.
Ett rigoröst leverne som någonstans ska bottna i en stark och självständig individ – det är väl det vi strävar efter? Det är ju därför man går upp på morgonen; inte för att vi vill, eller för att vi måste. Det är drömmen om en väg härifrån. För inget hade kunnat tvinga oss, om vi inte verkligen inbillat oss att det var för det bästa. Den bästa drömmen. Drömmen som besjungits så många gånger om. Avhållsamhet, renlighet, ärlighet, erfarenhet. Det danar karaktär, men den rotlösa känslan finns kvar.
Världen är så stor, så stor. Linus är så liten.