Rudyard Kipling talade om valars ryggar nar han forsokte beskriva kullarna vid Sussex sodra kust. Valar, sjungande i skymningseld, ett med vagornas svall, lekande, sorjande. De lamnar ett nastan klagande landskap - bade valarna och kullarna. Hur kan nagot sa brant se sa runt ut? Vita kalkklippor reser sig direkt ur det stormande vattnet, likt skyddande murar kring en gronskande slott. Septembersommar och semantik.
Varje by man hamnar i ar precis som vilken som helst, fast ack sa speciell, for det ar dar man ar. Husen ser lika dana ut, men med den dar lokala, imaginare, touchen som far de att se sa pitoreskt ut. Rye och Pevency, Hasings och Lewis. En ruin ar en ruin, gammal vittrande sten, var man an befinner sig, forutom just har. Och dar. Strindberg lar ha sagt att han reser endast for att ha sett. Jag tror han hade en poang dar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar