Adolecent depression

Senaste boken jag har gett mig an heter "The Wrong Boy" och är skriven av Willy Russell. I vanlig ordning handlar den om en deprimerad yngling och jag har börjat se ett mönster. De senaste böckerna jag har läst har i princip alla handlat om gnälliga, självömkande tonåringar som driver omkring och skyller allt sitt elände på andra: "Catcher in the Rye", "Brighton Rock", "A Clockwork Orange", "När oskulder kysser" och nu den om den Morrissey-älskande Raymonds bekymmer och besvär. Inte konstigt att jag håller på att förvandlas in till en brådmogen martyr à la Den Unge Werther. Jag sitter likt en Martin Brick-kopia och grinar över världens alla orättvisor, allt på grund av den jävla skönlitteraturen.
Jag blev högröd i ansiktet då jag, inklämd vid en fönsterplats på 25:ans buss, insåg det patetiska i mitt lättpåverkade sinne. En sak att man drömmer om TV-serier man sett mycket på kort tid eller reflekterar över sin vardag i jämförelse med fiktion av varierande kvalitet, men att de facto förvandlas till en litterär antihjälte på grund av ett svagt undermedvetande är befängt, till och med skrämmande. Tänk hur mycket övriga intryck påverkar mig i sådana fall. Jag är raklambranchens våta dröm.
Tidigare har jag alltid tyckt mig vara kritisk och nyanserad i mina åsikter. Aldrig mer kommer jag kunna se på mig själv som den opåverkade, självständiga medborgare jag en gång gav intrycket av att vara. Jag är vad Marcus Birro skulle kalla förstörd. Kanske är det det livet handlar om, man ska inte själv fylla sin tabula rasa utan bara vänta på etablisemangets stora paintbrush. Jag börjar bli till åren. Jag har gett upp hoppet.