En måndag i november borde vara grå, kall och fuktig, vältrande i vemodsfärger, susande tyst och deprimerande. Så var inte fallet en solig förmiddag, i röran bland lösblad och boktravar på mitt skrivbord, med toast och marmelad. En morgon med shuffle och Evelyn Waugh. I rummet brevid låg Olle och sov bort förmiddagens gyllene strålar. Ord som prisma, brilljant och accentfärger dök upp i huvudet och jag längtade ut till skogen. Daggen hade ännu inte dunstat bort från murgrönans mörka blad, som täcker tegelväggar och stenmurar runt om i landet. Hot Chip sjöng om färger samtidigt som jag romantiserande tog en klunk av det svalnande kaffet. Helgens blåmärken börjar blekna.
Södagskvällen blev en sådan med choklad, Gerard Depardieu och 1500-talets Frenkrike, när mörkret lagt sig utanför och familjen Savage stängt av elementen. Lugnet har äntligen fött överhanden och jag känner mig inte längre lika frustrerad över min tillvaro. Jag har lärt mig att stänga av. Nu finns det inget som kan störa längre. Om två veckor kommer Elsa och jag flyttar till friheten i ghettot.
Sommaren mellan sjuan och åttan läste jag Stig Claessons novellsamling “Blå Måndag”, ett halvår senare hörde jag New Orders låt “Blue Monday” och utan att de egentligen har någonting med varandra att göra fick båda två så pass stor inverkan på mig att det inte börjar en ny vecka utan att jag tänker på dem. Smaka på orden: blå måndag, blue Monday. Det är en speciell klang över dem, kalla det poesi eller vad ni vill, vacker är det.
När kaffet kallnat och det bara fanns en liten brödkant kvar på assietten la jag ifrån mig “Scoop” och gjorde mig i ordning för annalkande bussresa mot universitetet. Nyrakad mötte jag en stad i lunchrusning, höstfrisk och skinande. Mäniskor brådskande på väg någonstans, utan tid att stanna och vila sig. Vart är alla på väg, varför stressar de så? Har de ens kontrollen över sina egna liv?
Södagskvällen blev en sådan med choklad, Gerard Depardieu och 1500-talets Frenkrike, när mörkret lagt sig utanför och familjen Savage stängt av elementen. Lugnet har äntligen fött överhanden och jag känner mig inte längre lika frustrerad över min tillvaro. Jag har lärt mig att stänga av. Nu finns det inget som kan störa längre. Om två veckor kommer Elsa och jag flyttar till friheten i ghettot.
Sommaren mellan sjuan och åttan läste jag Stig Claessons novellsamling “Blå Måndag”, ett halvår senare hörde jag New Orders låt “Blue Monday” och utan att de egentligen har någonting med varandra att göra fick båda två så pass stor inverkan på mig att det inte börjar en ny vecka utan att jag tänker på dem. Smaka på orden: blå måndag, blue Monday. Det är en speciell klang över dem, kalla det poesi eller vad ni vill, vacker är det.
När kaffet kallnat och det bara fanns en liten brödkant kvar på assietten la jag ifrån mig “Scoop” och gjorde mig i ordning för annalkande bussresa mot universitetet. Nyrakad mötte jag en stad i lunchrusning, höstfrisk och skinande. Mäniskor brådskande på väg någonstans, utan tid att stanna och vila sig. Vart är alla på väg, varför stressar de så? Har de ens kontrollen över sina egna liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar