Höstblås

Mörkret har lagt sig stilla över stan under tiden jag slösat bort en timma eller två framför YouTube, Facebook och LastFM. I jackfickan har jag tre Lucky och det är mindre än en timma kvar tills jag ska ringa Tom. Det jag borde göra är att leta upp Olle och plugga relativa pronomen och annat trams fast det tar emot. Peppen är fortfarande hög, hoppas bara den håller i sig till kvällen randas. En eftermiddag på campus behöver inte vara så illa. Kanske är det sovmorgonen, kanske är det nikotinet som pumpas runt i kroppen, kanske är det bara en vind av förändring, men bortsett från ett lätt tryck mot tinningen är all trötthet och tyngd som bortblåst.
Fram tills nu har jag knappt sett skymten av det där beryktade engelska regnet. Äntligen kom det. Det sköljer över rutorna i datasalen, tvättar bort alla fläckar och smutsen sköljs längsmed promenadvägarna. Stormen står vid dörren och kustlinjen suddas ut av gigantiska vågor, då de välter in över ruinerna av The West Peer. Ett skelett, ett spökskepp mitt i stan, som sträcker sig ut från stranden ut i havet, som en flykt från de tyngande hotellens höjder och klubbarna vid strandkanten. Så kom den, den efterlängtande hösten. Som saxofonsolot i Bruce Springsteens "Thunder road", som en våg av kärlek sköljandes över stan, som friheten av att kunna sitta uppe hela nätterna och sova hela dagarna.
Inga krav finns kvar, pretentionerna drunknade och maximerna sjönk. För en stun, om blott ett ögonblick, står jag fri i ösregnet. Katharsis och glömska. Om än bara idag.
Dagens låt: "I Ösregnet" - Olle Adolphson