Direkt efter Halloween och All Saints' Day börjar julpyntningen i detta landet. Blåa ljus snirklar sig likt girlanger över North Street och ut från klocktornet vid Churchill Square hänger långa rader med små lampor. Affärerna har inte ballat ur riktgit en, fast det är som sagt bara en tidsfråga. Det där med högtider har alltid varit komplext under min, politiskt sett, dualistiska uppväxt. Eftersom mina föräldrar, likt de flesta andra femtiotalister med proggkoftan undangömd längst ner i garderoben, gjort en mindre klassresa (i alla fall morsan) ställde jag mig i mina tidiga tonår ambvivalent till deras klassföräderi.
Indoktrinerad med Nationalteaterns "Koldolmar och Kalsipper" blev jag tidigt politiskt medveten och hade svårt att förstå att teorin inte alltid korrelerar med vardagen. Extra problematiskt blev det kring jul, då den komersiella materialismen tog överhanden. Å ena sidan har jag alltid gillat mysighetsfaktorn i det traditionalistiska tänket, släkttillvaron och jullovsmorgon, å det andra haft svårt för klappjakten, årets julklapp och NK:s skyltning. Samma sak gäller Påskens godisätande. Att de flesta högtider dessutom har religiös bakgrund har inte gjort det lättare att förhålla sig till den inre striden.
Kanske är det för att jag börjar bli äldre men när jag läste GP:s sammanfattning av TV-kanalernas julhelgssattsningar kunde jag inte låta bli att längta lite efter glögg, andventsljustake och "White Christmas". Jag kommer inte ha råd att köpa några julklappar, inte heller springa på Mellandagsrean eller gå på Lisebergs Julmarknad, och kanske är det som gör det lite lättare att förhålla sig till annalkande dopp i grytan. Vetskapen om att det i år endast kan handla om Karl-Bertil Johnsson, pulkor och Strindberg-maraton under täcket med en kopp varm choklad och lussbulle gör hela spektaklet mer nedtonat. Det är väl sant som gamla mormor mus sa: "att julen den är roligast för alla som är små".
Indoktrinerad med Nationalteaterns "Koldolmar och Kalsipper" blev jag tidigt politiskt medveten och hade svårt att förstå att teorin inte alltid korrelerar med vardagen. Extra problematiskt blev det kring jul, då den komersiella materialismen tog överhanden. Å ena sidan har jag alltid gillat mysighetsfaktorn i det traditionalistiska tänket, släkttillvaron och jullovsmorgon, å det andra haft svårt för klappjakten, årets julklapp och NK:s skyltning. Samma sak gäller Påskens godisätande. Att de flesta högtider dessutom har religiös bakgrund har inte gjort det lättare att förhålla sig till den inre striden.
Kanske är det för att jag börjar bli äldre men när jag läste GP:s sammanfattning av TV-kanalernas julhelgssattsningar kunde jag inte låta bli att längta lite efter glögg, andventsljustake och "White Christmas". Jag kommer inte ha råd att köpa några julklappar, inte heller springa på Mellandagsrean eller gå på Lisebergs Julmarknad, och kanske är det som gör det lite lättare att förhålla sig till annalkande dopp i grytan. Vetskapen om att det i år endast kan handla om Karl-Bertil Johnsson, pulkor och Strindberg-maraton under täcket med en kopp varm choklad och lussbulle gör hela spektaklet mer nedtonat. Det är väl sant som gamla mormor mus sa: "att julen den är roligast för alla som är små".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar