Jag lallar runt i morgonrock – mina tofflor har jag förlagt – och sjunger Olle Adolphson. Förhoppningarna om en lärorik och äventyrsfylld dag är som uppslukade av tisdagsmorgonens beiga ljus och luftens minusgrader. Himmelen över Hisingen är grå.
Trots att hoppet sägs vara det sista som lämnar mänskan känns själva tillvaron tämligen uppgiven och jag sänder modfällda varningssignaler till min omgivning, via menlösa anteckningar med krassa dessänger och kommentarer. Jag kan inte påminna mig min intention med att slänga omkring bittra meningsbyggnader, innehållande cyniska synonymer.
På radion spelas Dans på Sunnanö och jag får en erinran syrener och jasmin. Parketten blir extra kall i draget från balkongdörren, extra kall utan tofflor.Det är nog bäst att jag tar och gör mig i ordning och förbereder mig lite på att lära 12-åringar om livets orättvissa färd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar