Det blev inte riktig som jag tänkt mig igår. Missförstå mig rätt: det var en underbar kväll, bara inte vad jag väntat mig. Starskonserten var lite av en besvikelse. Det började med ett minst sagt urvattnat förband och redan där dog lite av stämningen. Det var till och med så illa att Elsa och undertecknad sprang hem för att hämta ett glömt kamerabatteri istället ör att lyssna klart. Apostle of Hustle, som de heter, liknar en JC-version av Smashing Pumpkins - precis som alla andra band i den smeten. Något som jag poängterade för alla i min närhet, även fast jag aldrig lyssnat på Smashing Pumpkins, och senare fick bekräftat då jag tjuvlyssnade på en 40-årig, flintskallig, musikskribentaktig Nick Hornby lock-a-like. De var inte dåliga, bara tråkiga.
Vad det gäller Stars entré var stämningen som sagt lite däst. Jag gjorde några tafatta försök att digga med i hitsen, fast det kändes hit(s) men inte längre. Hursomhelst är det ju alltid kul med livemusik. Det underliga är att jag tycker de är grymma då jag lyssnar på dem i iTunes, och till saken hör att jag är lite av en Starsnybörjare, men de var oförmögna att leverera samma upplevelse på scen. De lät mer som ett The Smiths-inspirerat Partille Rock-vinnande segpopband än den kanadensiska indie jag fått dem beskrivna för mig som. De var inte dåliga, bara tråkiga.
Men eftersom vi hällt i oss lite vin och ännu mera öl var vi inte de som bangade en helkväll. Vi strålade samman med Jonatan och Sofia för en natt på Casablanca. Där var det tequila, Paul Simon, Come on Eileen, transor och en mystisk man som smög sig in och dansade med oss som gällde. Den mystiske mannen var de facto så mystisk att jag kände mig tvungen att ta tusen bilder på honom, fast då jag inte har min kamerasladd här får ni nöja er med att föreställa er honom. Han hade blå myströja.
För tillfället sitter jag hemma och E&E och facebookar på Emys dator. Den jävlas med mig. Så även Internetuppkopplingen vi åke snålskjuts på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar