Måndagspoesi

Det är en sorts brytpunkt, september, som väcker den där solnedgångsröda vemodskänslan i mig. Vare sig det är morgonpromenadens frostfukt med dagens första cigg eller skymningsskenet vid Masthuggskyrkan med kvällens sista.
Det känns som om jag är uppe och väntar på någonting. Jag kan bara inte förstå vad. Antagligen är det väl bara vetskapen om att efter man somnat måste man vakna. Så jag sitter här framför datorn och surfar runt i trivialitetens tecken. Det är mycket jag har att ta tag i, i morgon. Jag som är så bra på att skjuta upp allt till senare. En promenad, en cigarett och en vän hade varit på sin plats nu. Men jag vet att det är fel.

- Den här kom upp när jag googlade på "trivialt"