Chick-lit vs. dick-lit

Imorse ransakade jag mig själv, efter att gått igenom min fortfarande tämligen blyga bokhög. Bland Shakespeare, Dylan Thomas, Fitzgerald, Ellis, Evelyn Waugh, Welsh och många andra fanns inte mindre/mer än två böcker av kvinnliga författare (säger man fortfarande författarinnor?). Den ena är Doris Lessings “The fifth child”, vilken jag knappast hade haft om det inte vore för Horace och gänget; den andra är Toni Morrison – också en Nobelpristagare/Nobelpristagarinna – och hennes “Song of Solomon”, som tillhör kurslitteraturen. Annars är det mest unga vita, numera medelklassmän som skriver om unga vita, numera medelklassmän för unga vita, numera medelklassmän, som tar upp den mesta av min läsning. Det är alltid jobbigt att inse brister i sin egen livsåskådning, men jag kan inte riktigt påstå att jag 'pray as I preach'.
Även om det för många har en negativ klang så gillar jag uttrycket 'chick-lit'. Det är lite som med ordmaterialism, ett relativistiskt begrepp utan fastslaget ursprung som blivit mer av ett affix, utan att ha någon egentligt vedertagen betydelse. Eftersom det blir vad man gör det till passar det mig alldeles utmärkt. Jag räknar inte böcker som “Bridget Jones' dairy” eller de ur Maria Keyes-serien till denna, min defenition av, genre. Däremot böcker av bland andra Lucia Extebarria och Helen Walsh, och med tanke på att jag har en viss förkärlek till theman som alienation, drogförskönanden, självföraktande sexualitet och Oidipus så passar de som handen i hansken på golvets heltäckningsmatta bredvid “Glamorama”, “The Great Gatsby” och “A clockwork Orange”. Frågan är bara varför de inte redan ligger där.
Bibliofilt har jag samlat på mig högar av litteratur, gjort långa listor av potentiella köp och krökt ryggen cohslitit knän framför bokhyllor och lådor på antikvariaten. Alltid har jag tänkt: “Karin Boye borde jag köpa”, “Sylvia Plath låter intressant!”, “Varför har jag så lite av Kristina Lugn?”. Ändå står jag där med “Röda rummet”, “Vildanden”, “The sun also rises” eller något annat chauvinistiskt mästerverk vid kassan. Och när jag tänker efter är det faktiskt samma sak vad det gäller min skivsamling. Hur man än vrider och vänder på det krävs det stor ansträngning för att inte vara en produkt av sin egen samtid, och frågan är huruvida jag är villig att göra de uppoffringar som krävs för att förändra min inskränkta situation, när det är så mycket lättare att ligga på sitt pojkrum och läsa Marcus Birros tonårspoesi och lyssna på Erlend Øye. Självklart finns det en logisk och orättvis anledning till övervikten av patriark-litteratur, som vi måste anstränga oss för att förändra, och det kanske verkar som en lam flykt eller ett klentroget bidrag när min ansträngning idag inte sträcker sig längre än hit.
I alla fall vill jag inbilla mig att jag gör en liten skillnad när jag dagen till ära låter Anna Maria Lenngren ersätta dagens låt – som antagligen hade varit något band bestående av fyra ledsna killar i Converse – med sin dikt “Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon".