Det var tvättdag idag. Nu hänger det fuktiga strumpor i hela rummet, fuktiga strumpor som kommer ta en vecka på sig att torka, och jag kände att jag behövde ta en nypa frisk luft. I övrigt har jag suttit inne hela dagen och bara väntat på att någonting skulle hända. Inget... Snart har jag plöjt igenom Alan Browns “Audry Hepburn's neck”; istället för att dra paralleller mellan 1900-talets Förenta Stater och en viss Milkmans resa söder ut. Mot min vilja lät jag himlens gråa tygn förlama mig. En dag i tystnad, med flipperspel på mute och längtan efter Sylvester Stallone och Henry Winkler som rockabilly i “The Lord of Flatbush”. Jag borde tagit en promenad norrut, mot outforskad fasad av tegelhus och villas, men det är så sällan man gör det man borde.
Alltid drömmer jag mig bort, aldrig är jag nöjd med nuet. Det har blivit till en ond cirkel av längtan. Och inte kan jag sätta fingret på vad det är jag vill ha. Förblindad av min eviga strävan efter förnyelse märker jag aldrig tillvarons metamorfos. Rotlösheten och rastlösheten tränger sig på, inte längre bara när det börjar skymma. I gryningen är den där, då pulverkaffet försöker väcka mig är den där, på hållplatsen och på bussen håller den mig sällskap, i trängseln och vimlet hittar den mig och när jag låser upp ytterdörren om eftermidagarna väntar den redan i hallen. Håglösheten besitter min kropp, tär mig till en tom längtan efter nikotin, alkohol och oändliga landsvägar.
Allt som ligger outforskat kallar på mig, fast ändå ligger jag kvar under mina dubbla lakan och kniper ihop ögonen till det svarta blir till små färgglada prickar innanför ögonlocken. Jag öppnar en påse Salt & Vinegar, kollar på klockan och räknar timmarna tills jag kan gå och lägga mig. Så jag dricker ur min öl i väntan på bättre tider, hör barnen ropa “trick or treat” på gatorna utanför The Westbourne, och beställer in en ny.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar