Snart kommer lyckan för hundar som oss

Det håller nästan på att bli ett destruktivt mönster över min notoriska frånvaro från Ulfs lektioner. Fast det är svårt att motivera sig till en timmas bussfärd, gånger två, och tretimmars inskränkt monolog kring meningsbyggnad, när det är roligare att sitta på sin kammare på 32 Woodhouse road och lägga passiens. Lättjan har fått överhand, dock enbart med destruktiv verkan; det är ju inte så att jag sitter inne och pillar mig i naveln direkt. Snart ska jag knalla iväg för att kolla upp huruvida jag hinner gå på morgondagens eftermiddagslektion eller om jag måste ta pendeln tidigare än fyra. Dessutom lär man sig mer engelska av att driva runt på stan än av att klumpas ihop med 40 svenskar som vägrar diskutera givna ämnen och bara planerar inför kommande helgs fylla. Inte för att jag harnågot direkt emot fylla, bara svensk fylla. Lite av all den bitterhet som bubblar i mitt hjärta beror nog också på den isolering utkanterna av Hove bidrar med. Det är en ond cirkel av oföretagsamhet och utanförskap. Inte för att jag vill skylla på någon annan än mig själv, och just därför tar jag mig en blå måndag ämnat åt att strosa på stan.