Så hamnade man här igen, i sin egen misserabla ensamhet, och konstaterar att alen är exakt lika god idag som igår. I någon form av tobaksavvänjningsprocess har jag börjat dricka den där enstaka 'faliga' ölen som man tar nån gång ibland, vilket på längre sikt resulterar i koppiösa mängder alkohol konsumerad på kort tid och en inte allt för smickrande figur. Man kan redan nu märka en annalkande kagge titta ut genom glipan mellan nedersta knappen och den ovanför.
På The Westbourne har det lirats Blur, vilket självklart gör dagens låt till den aktuella "Country house"; och nu spelar de någon prettoversion av "Love will tear us appart", troligtvis av Novelle Vague. Den här bloggen har blivit mitt nya nöje - en man med både hjärna och hjärta. Nöje börjar det annar bli ont om när skymningsljuset övergått i bäcksvart kvällning och gatlamporna stilla blinkar i orange över gatorna i Hove. Egentligen borde jag ta mig an Martin Luther King, JR. och hans texter från fängelset i skrivande stund, men efter att ha plöjt igenom Carl Sagans pekpinne om människans avsaknad av överlägsenhet (från övriga djur, d.v.s.) känns pekoralmuskeln överansträngd. Och dessutom är en Harvey's alltid godare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar