Jag har alltid farsinerats av den engelska landsbygden och gjårde sålides det igår, när jag från andra sidan tågfönstret såg de gröna fälten susa förbi. Inte heller hupphör jag att förvånas av hur långt in på hösten naturen håller sig grön. Sakta men säkert kan man se hur Kung Bore sluter sitt grepp över land och rike, fast än kämpar tovor och blad för att behålla fagerblom och grönska. Samtidigt som löven singlar från träden märker jag hur mina pengar har börjat sina. Det är inte bara i Sussex, utan även i min plånbok det börjar se dystert ut.
Den ekonomiska trångsists till trots känner jag ett visst hopp växa inom mig. Jag är fast beslutsam om att jag kommer fixa en lägenhet innan novembers slut och även om det kanske inte alltid verkar som jag trivs så tänker jag stanna här över våren likväl. Neil Young och Edith Piaf värmer mitt hjärta tillsammans med den öl som får bli min surregatkärlek i slutet av oktober, när vindarna blåser hårt genom trädkronorna och knakar i fogarna på The Westbourne gistna trädörrar. Portland Road susar öde och i den anglosaxiska höstkvällen blinkar gatlyktorna uppmuntrande brandgult, medan jag uppfinner nya sätt att fördriva ensamhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar