Att återvända

Det var ett symboliskt dystert höstregn som föll över stan,där vi stod, utaför ingången till Gard de Nord, och rökte vår sista cigg tillsammans. Den blöta asfalten skimrade oändligt svart likt ett bottenlöst djup av råolja. Väl innanför Eurostars check-in inser jag att jag är en väska kort och efter ömsom hot om att slänga ut mig och ömsom förvånandsvärd tillmötesgåendehet går den oerhört franske vakten med på att hämta den av en sömndrycken Elsa som stod och spanade vi entrén. Själva resan från Paris till London försvann i ett töcken av dvalaiknande frånvaro och en lansbygd passerad i extrem hastighet. Dock kunde jag inte undgå att märka hur oerhört bekväma sätet var.
Först vid utkanterna av Waterloo Train station märker jag, i och med den tjugo minuter långa omväg vi tog, hur vädret slagit om och daggtäckt murgröna och vajande buskar välkomnar mig in i en solig förmiddag. Kontrasten till mitt humör, tillsammans med mina sandiga ögonlock, gör solen blyga entré bakom molnen bränner hornhinnan bland tåganropens påanonseringar, varningar och artighetsfraser på den stressiga perongen. Den dryga timman på mjölktåget mot Brighton, via Clapham Junction, spenderar jag tillsammans med varsin artikel om Joe Orton respektive Will Alsop.
På väg från spåren ser jag The Argus löpsedel: “POLICE OFFICER ATTACKED BY COW” skymta förbi. Efter att ha rökt min enda kvarvarande Davidoff hoppar jag på bussen mot George Street och svänger in på ett café. Jag kom att tänka på “Resan hem”, Olle Adolphsons satir, och kunde inte låta bli att känna mig som den pressumtive Slas där jag satt på Johnny and Frankie, åt min vegetarian breakfast och läste ut Jay McInerneys novellsamling “How It Ended”. Som vanligt fastnade jag vid mitt favoritstycke i “The Queen and I”:

When I first met Marilyn I was living in a cellar in the Meat District. Marilyn worked all night, and I was up jonesing on coke or crack trying to write. I'm a songwriter, you see, a poet. There is beautiful, ugly music inside me, which plays in the performance space deep in my mind. Walking the streets, doing the bars, I hear snatches of it in the distance, above the subliminal bass line of the urban heartbeat. I am most attuned to it in moments of transports, when I'm loaded on cheap wine or crack. Sometimes I'm dead certain that with one more drink, one more hit, I'll grasp its essence and carry it back with me to the other side. An aesthetician of ugliness, I'm living here in the gutter like Prince Hal, biding my time, waiting to burst forth like a goddamn sun.

När jag duschat bort resdammet och rakat mig stod jag åter igen handfallen. Det känns hopplöst tomt i mitt bröst och jag har svårt att motivera mig till någon form av studieverksamhet. Jag sitter mest på min kammare och stirrar ut i tomrummet, känner suget efter nikotin och undrar hur jag någonsin kommer komma upp imorgonbitti.