munta, munta, munta

Så här nervös har jag nog inte varit sen senaste snöstormen. Om mindre än en timma har jag min muntliga tentamen inför litteraturvetarstereotypen Christina Svensson - tur är väl att hon är virrig professor personifierad, eller? Det sublima, den sköna verkligheten, decorum, la bienséance, poésie fugitive; allt bara smälter samman till en enda grotesk massa av termiologiska meningslösheter och omöjliga oböjliga ord.
På Universitetsbiblioteket lunkar allt på i vanlig takt och inget tycks lägga märke till den panik som hopar sig i maggropen på ett litet f.d. kulturpretto som snart tynar bort i en lite fuktig pöl av rädsla inför en stora världens allvarliga sanningar. Enda behållningen är väl att det är derby ikväll och att det står en whiskyflarra på köksbänken och bara väntar på att få dränka besvikelsens bittra eftersmaker.

Nu ska jag bege mig till H-514 och begå interlektuellt självmord.
Skål, delectare!