laughing stock

Återigen sitter man här på Kultan och optimalinternetar för fulla muggar. jag ahde tänkt hinna med diverse aktiviteter, trots en molande(?) baksmälla, idag. Bl.a. maila Victor, plugga den något klandervärda kombinationen amerikansk och fransk 1800-talspoesi, sola och bada och dansa och slåss. Men. Ni vet hur jag mår, ni vet hur det blir.
Att en klippa och en solnedgång kan vara så farsinerande, i.a.f. på västkusten. Fan, det är bara jag och Emrik som fattat det. Som sagt. Det är alltid tacksamt att vakna till Led Zeppelin (tack, Olle), med en mindre påtaglig huvudvärk. Jag vet inte längre vad jag försöker säga, allt blir så osammanhängande och sentimentalt. Precis som det geni jag kommer bli? Eller hur var det nu?
Ni ser...
Olle hetsar. Måste dra.