Teori och konklusion

Den traditionsenliga söndagsölen till trots är jag fortfarande lite moloken och platt. Det är inte vanlig tonårsnihilism – den gjorde jag mig härförleden av med i och med mitt inträde i vuxenvärldens outforskade kosmos – som går att supa bort med goda vänner och bra musik, det är något annat som gnager; reversen av en kvasiinsikts betryckta eftergifter. Beklämmande som det är erinrar jag mig ett tomt skal.
Visserligen var ”gymnasietiden” en jovial säkerhet, men jag kan inte på något sätt påstå att jag inte fortfarande har det ganska lätt och menlöst. Jag vill ändå påstå att det finns en samklang mellan mig och min tillvaro. Bortser man från mildare depravering och det ett fåtal mardrömmar i månaden måste jag säga att jag lever ett tämligen harmoniskt liv för tillfället, och det finns inget som inte går att bota med en kopp kaffe och en cigarett.