While the tide is high

Det är lätt att ignorera någon, jag gör det hela tiden, men att bli ignorerad själv är det svåraste som finns. Att själv genomlida tortyren av att sitta väntandes framför Aktuellt med den bärbara telefon i handen och sucka av ensamhet är inte direkt min kopp te. Hade lite existensiellt skitsnack med en vän idag - en fika med Camilla och sen åkte vi bil. Det var kul. Nu är det mörkt, jag är trött och det värker konstigt i magen, och jag vet inte om det är för att jag är bakis idag men det är ett blått filter över stan, jag rör mig i ultrarapid, det susar i öronen och jag känner mig pank. Uppgivenheten över att jag inte åstadkommit något vettigt förutom 2,5 timmars jobb hemsöker skallen och studsar mella mitt krympande rums gråfärgade väggar. The Chrysler förgyler min tillvaro. Jag borde gå och lägga mig men jag orkar knappt resa mig ur min obekväma skrivbordsstol och batterierna har trillat ur fjärrkontrollen. TV5 skränar något fruktansvärt och jag vill bara att allt ska gå över fort.
Snart börjar kursen i Litteraturvetenskap och på lördag fyller jag år.
(Mobilen piper ett SMS: Camilla och Josefin har tydligen krångel med lägenheten) Jag sitter och googlar bilder men det dyker mot förmodan inte upp någonting roligt. Antagligen för att jag inte har några roliga sökord. Min rygg värker, halsen svider, jag kan inte sluta gnälla, men snart ska jag sova. Måste bara läsa lite i nån generationsroman först.