Jag äter egenhändigt bakat bröd, med nyheterna på tvåan på i bakgrunden. Farsans baconlindade sejfiléer räckte inte för att mätta en fattig students skrikande tomma hål till mage. Jag tror att jag försmäktar nu, ty min tendens att överäta håller fortfarande i sig när det kommer till godsaker som hembakat bröd och ost och alla andra onyttigheter. Jag är sån kolhydratjunkie… och junker också för den delen. Fast krögarskinka har bara 2% fett stod det på.
Det är snöigt och kallt ute. Det märkte jag när jag, med betryckta steg, marscherade hem från stadsbiblioteket, efter att ha bestått 4 timmar av mitt liv tillsammans med Bobo och allehanda granskande vitterhet och skönlitteratur, och filosoferade över livets atrociteter, samtidigt som tanken slog mig och känslan grep mig att jag påminde lite om en Martin Birck i modern tappning eller rentav Lucien Fleurier. Det är bara den resligt smärta älskarinnan som saknas. Fast Lucien blev ju antisemit. Det var väl någon timma sen och nu har nyheterna övergått i sport. Jag lyssnar på Peter Lunblad och Torbjörn Eklund musikalversion av Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet?”. Johanna försåg mig med den.
Tack.
När min mamma läste den för mig som godnattsaga, då jag var liten en parveny, brukade jag grina floder. Jag var inte direkt den stenhårda knodd jag ville framställa mig som.
Mobilen pep till. Ett SMS från Linda. Jag måste svara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar