There goes my hero

Åter igen en dag då jag ätit middag alldeles för sent. Nu sitter jag med svälld buk och dålig andedräkt och mår skit sådär i största allmänhet. Jag hade tänkt vara lustig och nyttig på samma gång och göra en interpretationsmodell i Photoshop att lägga upp här, men det var nåt fel med hela programmet och trots mitt MVG i Datorkunskap hade jag varken ork eller lust att kolla upp vafan det var. Vetskapen om min inkompetens är något jag får dras med hela livet, och bloggen förblir en uttryckslös textmassa. Istället får jag nu ta och koka mig en kopp te, renskriva mina anteckningar och lära mig allt om elegiskt distikon. Jag drar mig för det. Jag kan redan tillräckligt. Tycker jag. Det är så mycket jag måste lära mig, så mycket som tar sån tid. Jag hinner knappt leva längre. Att oleva kan vara förvånansvärt inspirerande. Dock energikrävande.
Men te är gott. Jag har lärt mig att dricka te. Tack vare Camilla, faktiskt.
Jag skickade ett brev till min mormor idag.
Min farfar fick en stroke.
Dagens låt är tillägnad honom:

Too alarming now to talk about
Take your pictures down and shake it out
Truth or consequence, say it aloud
Use that evidence, race it around