Med en tugga grönt äpple mellan käkarna letar sig benen nästan automatiskt fram till datorn och som i trans knappar ja in mig på Blogspots portal för världsfrånvända melankoliker och kroniska enstöringa med sociala problem, d.v.s. yours truly. Min tröst blir väl Studio Virtanen på TV8 ikväll. Sen jag såg två avsnitt i rad, konsulterande av Fredrik Strages ironiska proklameranden angående The Sounds latenta (?) eftergivenhet, igår har jag faktiskt börjat gilla det. Jag vet, Camilla, att det var du som uppmärksammade mig å Fredrik Virtanens vägnar. Trots att jag fortfarande inte fattat grejen med honom.
I väntan på att jämföra Shakespeare och Ibsen har jag bryggt mig en kopp rykande het java. En frestelse att ge utlopp för, i allra högsta grad. Det är nästan läge för en Lucky också. Dock får den nog vänta lite. Så bra ska vi inte må nu.
Har funnit en ny kärlek: Jenny Lewis - gudarnas gåva. Äntligen nåt man kan yla med till de tidiga vårkvällarna när solen röda armar sträcker sig över Hisingens lyftkranar och bränner hustakens tegel. Jag har så jävla lätt för att bli lokalpatriotisk och romantiserande. Det kan vara lite pinsamt om man sätter det i fel sammanhang. Man bör nog t.ex. inte påpeka att det hade varit lite kitsch om Stalinstatyn i Prag hade fått stå kvar, för en tjeck.
Nej, det där lät lite diffust och luddigt. Glöm det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar