VM-misären

Ibland undrar jag hur man kan blanda ihop Alec Baldwin med Christopher Walken. Men även solen har fläckar. På Frölunda Torg skiner solen och inne på biblioteket svettas alla nationaliteter ikapp. Själv sitter man med något som kan liknas vid halsfluss, antagligen något jag ådragit mig under den långa veckan av rock and/or roll. Frågan är faktiskt om jag kommer orka med att jobba med Pelle imorgon. Ett jobb han så vänligen fixat åt mig (fast lite bitter är jag över att han ringde och skrämde mig i morse så att jag spilde yoghurt över hela sängen).
Det lutar åt att Linus stannar hemma under Hultsfredsfestivalen. Jag har varken ork eller lust längre. Den tryckande hettan och huvudvärken den orsakar är övertalning nog att stanna hemma. Det känns lite taskigt att lämna Filip i sticket bara.Den oändliga VM-nojjan som drar över landet börjar bli smått enerverande. När ska alla enfaldiga svenska inse att vi faktiskt suger på idrott. Några enstaka bragder går fan inte att jämföra med de före detta stormakternas totala dominans. Sverige är ett litet fjärtland som man bör skynda sig ifrån. Det är bara Nöjesguidens och DN På Stans 30+journalister som tror att riket Svea faktiskt är något att ha. Bara för att vi under efterkrigstiden lyckades ettablera någon sorts kapitalistisk uppbyggnadsverksamhet och fick imortera raffinerade varaor betyder inte det att vi är ett framstående design- och modeland. Och va faen är Bergmans tolkningar av Hamlet jämfört med Akira Kurosawas Rashômon?

Inte helt otippat blir dagens låt "Heaven Knows I’m Miserable Now" med The Smiths. En hyllning till en helvetesvecka (och en sjuhelvetes spelning på lördag?).